Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den slinkan . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
större.» — ’De bildas inte på det sättet’, sade jag.
Men hon sade att hon hade sett den, och Paloma höll
med henne. Att döma av deras beskrivning skulle man
ha kunnat tro att den där enda klimpen var värd
miljoner. Paloma hade aldrig sett den själv, men hon
hade hört talas om den. Det var en stamhemlighet
som hon inte kunde bli invigd i, efter som hon bara
var halvblod.
Julian Jones gjorde en paus och suckade.
»Och de envisades, tills jag lät locka mig av. ..»
»Slinkan», inföll mrs Jones, kvick som en fågel,
just i rätta ögonblicket.
»Nej, av guldklimpen. Tack vare faster Elizas farm
var jag tillräckligt rik att kunna sluta vid järnvägen,
men inte tillräckligt för att försmå stora pengar —
och jag kunde inte annat än tro på de där båda
kvinnorna. Tänk, jag kunde ju bli en ny Vanderbilt eller
J. P. Morgan. Så resonerade jag, och så försökte jag
pumpa Vahna. Men hon gav sig inte. ’Kom med mig’,
sa’ hon. ’Om ett par veckor kunna vi vara här igen
med så mycket guld som vi båda kan bära.’ — ’Vi
kan ta med oss en packåsna eller en hel hop
packåsnor», föreslog jag. Men det gick hon inte in på.
Och Paloma gav henne rätt. Det var för farligt.
Indianerna skulle ta fast oss.
»Vi gåvo oss av, vi två, då det blev månljust om
nätterna. Vi färdades bara om natten och höllo oss
stilla om dagen. Vahna ville inte låta mig tända upp
eld, och jag saknade mitt kaffe alldeles förskräckligt.
Vi kommo högt upp i Anderna, där snön i ett pass
vållade oss svårigheter, men flickan hittade vägen, och
fastän vi inte förspillde någon tid, dröjde det en
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
