Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sekvent av kammaren att icke också
anse dem värdiga politisk rösträtt.
Motståndarna ansågo tydligen inte,
att någon större fara för att motionen
skulle gå igenom var för handen, ty de
mobiliserade inte några mera
framstående krafter till försvar för sin
non-possumus-ståndpunkt. Utom hr
Sjöholm uppträdde på denna sida endast
hr Fahlbeck, som talade om hemmets
betydelse och vidare förklarade sin
ståndpunkt ifråga om
rösträttsutvid-ningar: "När den klass av medborgare,
som icke har rösträtt men önskar att
få sådan, med den intensitet begärt
densamma, att fara uppstår för
samhället, därest den icke gives dem. Då,
men först då, är tiden inne att meddela
rösträtt." Som han tydligen ännu inte
ansåg kvinnorna farliga, var tiden
ännu inte mogen. Slutligen påpekade han
faran av att valrätten säkert skulle
medföra valbarhet och sade: "Ja, mina
herrar, kanske det vore angenämt, att
halva antalet platser här intoges av
damer, men äro vi verkligen färdiga
att taga emot dem? Jag betvivlar det."
Kammaren avslog motionen med 89
röster mot 30.
I Andra kammaren talade hr
Lindhagen till förmån för sin motion och
vände sig emot utskottets avslagsyrkande.
Emot utskottets tal om att samhällets
bästa och inte kvinnans rätt skulle vara
det bestämmande, yttrade han: "Men
jag ber att gent emot vad utskottet
sålunda sagt få erinra utskottet om, att
frågan om kvinnans rätt till politisk
rösträtt härflyter ur det gagn, som hon
själv och samhället ha av denna
rösträtt. Själva rättsfrågan och
gagnfrågan äro således icke två fristående
frågor, utan de sammanhänga helt och
hållet. De särskilda skäl, som i
motionen blivit uppräknade såsom talande
för kvinnans politiska rösträtt,
sammanfattas också i det slutpåståendet
att kvinnan bör ha politisk rösträtt,
’därför att det är till gagn för kvinnan
och till gagn för samhället’. Jag kan
således icke förstå, varför utskottet har
gjort denna lilla föga genomtänkta
utvikning från ämnet." Vidare
kritiserade han en del av
Andra-kammarre-servanternas motivering och ville av
denna endast medtaga ett uttalande:
"att kvinnans rösträttsfråga icke får
ställa sig hindrande i vägen för
lösningen av mannens rösträttsfråga". Hr
Staaff gick in på att avstå från den
övriga motiveringen och instämma i hr
Lindhagens yrkande. Emellertid tycks
fruktan för att skrivelsen i alla fall
skulle kunna komplicera männens
rösträttsfråga ha behärskat majoriteten i
Andra kammaren, då ju lösningen av
männens rösträttsfråga för denna gång
gått om intet, ty flera talare avstyrkte
skrivelsen på denna grund. Hr Nydal
hade dessutom ett längre anförande till
förmån för den sanna kvinnligheten;
han var inte "vidare förtjust i de
feminina neutrer, som sakna kvinnans
bästa egenskaper, utan att hava lyckats
tillägna sig mannens, och av denna typ
torde man med tiden få se allt for
många exemplar, om kvinnorna dragas in i
politiken." Detta yttrande tyckte frih.
Bonde vara liksom toner från en
förgången tid. Han påpekade också att
kvinnorna redan hade kommunal
rösträtt, som de icke missbrukat, och att
det då ej fanns något skäl att neka dem
den politiska, och han ansåg icke att
det var lämpligt att vänta med en
reform till det ögonblick, då den
framtvingas av dem, som anse sig därtill
berättigade. Han liksom alla talare på
denna sida anslöt sig till hr
Lindhagens yrkande. Vid voteringen segrade
emellertid utskottets avstyrkande
hemställan med 109 röster mot 88.
Sigrid Leijonhuvud 50 år.
Den 5 juli fyllde den kända
författarinnan Sigrid Leijonhufvud 50 år.
För alla rösträttskvinnor är Sigrid
Leijonhufvuds namn knutet till minnet
av den ståtliga, högstämda kantat, som
hade henne till diktare och som hör
samman med ett av
rösträttskongressens glansfullaste ögonblick. Sigrid
Leijonhufvud fick som ung mottaga
många impulser från sin faster, den
berömda bärarinnan av den svenska
kvinnorörelsen, Sofie Adlersparre
(Esseide), och hade även glädjen att
samarbeta med henne i hennes stora verk
över Fredrika Bremer.
Som personhistorisk förattarinna har
Sigrid Leijonhufvud gjort sig känd
genom en rad tungt vägande arbeten; det
sista i raden är Erik Sparre och Stina
Lillie, skildringar ur brev från
Karolinska tiden. Fröken L. tjänstgör
sedan 1901 som vårdarinna av Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademiens
bibliotek. Hennes stora personliga
egenskaper göra henne högt uppskattad av
alla dem, som komma i beröring med
henne, och hennes litterära verksamhet
har förskaffat henne många beundrare.
Det engelska
rösträtts-forslaget
Allmän röstratt for uifin vid 21 års
ålder.
Eugkild motion om kvinnorosträtten!
Den engelska regeringen har framlagt
sitt förslag till införande av allmän
rösträtt. Frågan om kvinnorösträtten har
varit föremål för omfattande debatter i
kabinettet, debatter som, enligt vad det
uppgives, ibland antogo karaktären av häftiga
sammanstötningar mellan de olika
meningarnas representanter: Asquith och
Chur-chill f äktade mot kvinnorösträttens
förkämpar Lloyd George, sir Edward Grey,
lord Haldane och Burns. Man talade till
och med om att regeringen hotade att
sprängas för att lämna plats åt en ny med
Lloyd George eller sir Edward i täten, Till
slut enades man emellertid därom att det
nya lagförslaget visserligen icke skulle
innefatta rösträtt för kvinnor, men att det å
andra sidan skulle framläggas i sådan form,
att en enskild motion om rösträtt för
kvinnor utan svårighet skulle kunna intagas
i lagen och, om den vunne underhusets
bifall, promulgeras av regeringen. I den
form billen nu erhållit betecknar den
emellertid icke desto mindre en oerhörd ökning
av den engelska valmanskåren. Denna
kommer att växa från 7,410,000 till 12,032,000,
alltså med 4,622,000 valmän.
Rösträtt äger, enligt förslaget, varje
engelsk medborgare, som fyllt 21 år och som
under sex månader haft fast bostad eller
fast anställning inom valdistriktet. Om
väljaren byter om bostad inom samma
valdistrikt bibehåller han sin rösträtt. Och
flyttar han till ett annat valdistrikt
behåller han under sex månader 6in rösträtt
inom det gamla distriktet, varefter han
omedelbart blir röstberättigad på sin nya
boningsort. Universiteten förlora sitt
privilegium att sända särskilda representanter
till underhuset — en paragraf som skulle
komma att kosta ett tiotal konservativa
lagstiftare deras parlamentariska liv. Och
slutligen kan nämnas att lorderna erhålla
valrätt, men ej valbarhet till underhuset.
Vid första läsningen förklarades billen
vilande med 274 röster mot 50.
Prenumeration i utlandet å RÖSTRÄTT
FÖR KVINNOR sker genom insändande av
Kr. 1:75 i postanvisning till tidningens
expedition, 6 Lästmakaregatan, Stockholm.
unga männen i pensionatet alltid
vördnadsfullt reste sig, då Vera Figner kom in i
rummet. Hon syntes nästan bara vid
måltiderna, och ofta satt hon tyst. Hennes
bordsgrannar dämpade samtalet för att
inte störa henne, och när hon talade, goda
och kloka ord, lyssnade alla liksom med
andakt.
Om sig själv talade hon aldrig, och jag
fick höra hennes historia av en av de unga,
som beundrade henne.
Vera Figner var för över tjugu år sedan
själen för den revolutionära rörelsen i sin
hemtrakt. Hon kunde elda kamraternas
mod som ingen annan. Hon höll
upproriska tal och förvarade i sitt hem
komprometterande papper och gäckade gång på
gång myndigheternas ansträngningar att
komma de sammansvurna på spåren. Det
var nog för att hon skulle bli gripen och
dömd till döden. Men dödsdomen
förvandlades ”av nåd” till livstids fångenskap. Det
var en nåd, som Vera Figner ej själv hade
begärt, och hon tog avsked av sin mor, som
hon trodde för sista gången, i det hon tog
löfte av henne att aldrig söka utverka den
eftergift i straffet, som i de flesta fall kan
vinnas efter ett antal fängelseår. Vera
Figner var myndigheternas oförsonbara fiende,
och hon ville inte ha dem att tacka för
någon gåva. Då ville hon hellre dö.
Hon fördes till ett av Rysslands hemska
statsfängelser, som hon själv skildrat i en
broschyr ”Les prisons russes”, men inte ens
innesluten i sin cell upphörde hon att
arbeta för och uppmuntra sina kamrater till
mod och ståndaktighet. Hon hade inte
varit länge i fängelset, då hon genom
knackningar i väggen av en sidokamrat lärde de
ryska fångarnas teckenalfabet och så
kunde hon genom en post förmedlad av
knackningar från cell till cell meddela sig med
var särskild av sina medfångar och
mottaga deras meddelanden. På så sätt och
under de studier som voro henne tillåtna,
skredo åren framåt, och Vera Figners kraft
höll sig trots den dåliga födan och den
dåliga behandlingen nästan obruten. När
många år hade gått, fick hon genom
teckenspråket meddelande om att en manlig
fånge, som av sina lidanden blivit vansinnig,
behandlades med hårdhet och piskades i
stället för att vårdas som en sjuk. Vera
Figner fann ett enda sätt att inskrida till
hans hjälp, men ett sätt, varigenom hon på
nytt vågade sitt liv. När vaktknekten
nästa gång kom in i hennes cell, slog hon
honom i ansiktet, och slet från hans dräkt
uniformsmärkena. Straffet för ett sådant
brott var döden. Vera Figner visste det,
men hon visste också att innan straffet
verkställdes, skulle hon föras ut ur
fängelset till en offentlig rättegång och vid denna
skulle hon föra sin medfånges talan. Hon
gjorde det, och hon vann sitt syfte. Den
vansinnige förde» till ett sjukhus, där han
fick röna mänsklig behandling. Över Vera
Figner föll för andra gången dödsdomen,
men den ändrades på nytt till livstids
fängelse.
Till sist blev ändå Vera Figner ”av nåd”
befriad från vidare fängelsestraff. Hennes
gamla mor, bruten av sorg och år, hade inte
längre kraft att hålla det löfte hon givet
sin dotter. När Vera Figner för andra
gången stod inför domstolen dömd till
döden, trängde ryktet därom till den gamla.
Hon fick veta, att hennes dotter anklagades
för att ha begått handgripligheter mot en
fångknekt, och hon kunde inte tänka sig
detta annat än som nödfallsvärn mot en
våldshandling. Då segrade hennes
modersinstinkt över hennes stoicism, och på
hennes förböner trädde Vera Figner efter tjugu
år fri ur fängelset.
Men då var hennes bästa kraft bruten. Av
vänner övertalades hon att lämna Ryssland,
där i alla händelser polisens övervakan
skulle bundit hennes händer från
deltagandet i den revolutionära propagandan, och
i det fria Frankrike fann hon en
tillflyktsort, en fristad, där hon kunde ägna
återstoden av sin kraft åt att inviga de unga
i kampen, att giva dem i arv sin entusiasm,
sin offervilja, sin tro på framtiden av det
fria Ryssland och på alla människors
förbrödring och åt sina unga systrar den
dyrbara gåvan av männens aktning och
tacksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
