Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Då Tolstoi kommit ut ur detta...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4i
triptychon av döda — den rika damen, den gamle lungsiktige
postiljonen och den fällda eken — har sin storhet: porträtten
äro väl tecknade, bilderna ganska frappanta, ehuru det
alltför lovordade arbetet är väl lösligt i kompositionen och ekens
död saknar den klara och bestämda poesi, som är en så stor
förtjänst hos Tolstois vackra landskap. Allt som allt vet man
ännu icke vilket som skall segra, l’art ftour l’art eller den
etiska avsikten.
Tolstoi visste det icke själv. Den 4 februari 1859, i
inträdestal i De ryska vitterhetsidkarnas förening, försvarade han
teorien om l’art pour l’art,1 och det var föreningens ordförande,
Khomiakov, som efter att i honom hava hälsat »representanten
för den rent konstnärliga litteraturen» mot honom uppträdde
till försvar för den sociala och etiska konsten.2
Ett år senare dog Tolstois mycket älskade broder Nikolaj av
lungsot i Hyères, den 19 september 1860, och denna händelse
upprörde honom till den grad, att den »rubbade hans tro
på det goda, på allt» och förmådde honom att förneka konsten.3
1 »Om det konstnärliga elementets överlägsenhet över alla
tillfälliga strömningar inom litteraturen.»
2 Han anförde mot honom hans egna exempel, såsom den gamle
postiljonen i Tre döda.
3 Det är att märka, att en annan bror till Leo Tolstoi, Dmitri,
förut dött i lungsot 1856. Tolstoi trodde sig själv angripen av denna
sjukdom 1856, 1862 och 1871. Han var, såsom han skriver den 28
oktober 1852, »av stark konstitution, men hade dock svag hälsa».
Han led jämt och samt av förkylningar, halsåkommor, tandvärk,
ögon-värk, reumatism. I Kaukasus 1854 måste han »åtminstone två dagar
i veckan hålla sig på sitt rum». Sjukdomen hejdar honom flera
månader 1854 på vägen från Silistria till Sebastopol. 1856 är han
allvarligt bröstsjuk hemma på Jasnaja Poljana. 1862 begiver han sig
av fruktan för lungsoten bort för att genomgå en kumisskur i Samara
hos baschkirerna, och dit återvänder han sedan nästan varje år efter
1870. Hans brevväxling med Fet visar, att han ständigt tänker på
dylika saker. Med kännedom om detta hälsotillstånd kunna vi bättre
förstå, att dödstanken ständigt var närvarande i hans själ. Längre
fram talar han om sjukdomen som sin bästa vän:
När man är sjuk, är det som man ginge utför en sakta sluttande
väg, som på en viss punkt spärras av ett förhänge, ett lätt förhänge av
tunt tyg: på denna sidan är livet, pä den andra döden. Hur mycket
står icke sjukdomen i moraliskt värde över hälsan! Tala icke om dessa
människor, som aldrig varit sjuka! De äro förfärliga, i synnerhet
kvinnorna. En frisk och sund kvinna, det är ju ett riktigt vilt djur. (Samtal
med Paul Boyer, Le Temps den 27 augusti 1901.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
