Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Då Tolstoi kommit ut ur detta...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Sanningen är ohygglig ... Så länge begäret att veta och
säga den finnes, försöker man naturligtvis att få veta och att säga
den. Det är det enda jag har kvar av min moraliska
uppfattning. Det är det enda jag skall göra, men icke under formen av
er konst. Konsten är en lögn, och jag kan ej längre älska den
sköna lögnen.1
Men knappast ett halvt år senare återvänder han till
»den sköna lögnen» med Polikuschka,2 som, om man bortser
från den stumma förkastelsedom, som här drabbar penningen
och dess ödesdigra makt, kanske är det av hans arbeten,
som är mest blottat på moraliska tendenser, ett arbete, som
skrivits uteslutande för konstens skull, ett mästerverk för
övrigt, vilket man blott kan förebrå dess överdrivna rikedom
på iakttagelser, ett överflöd av material, som kunnat räcka
till en hel stor roman, samt den väl hårda, en smula grymma
motsättningen mellan det hemska slutet och den
humoristiska början.3
1 Den 17 oktober 1860, brev till Fet.
2 Skriven i Brüssel, 1861.
3 En annan novell från denna tid, en enkel berättelse om en resa,
full av personliga hågkomster, Snöstormen (1856), är av stor
skönhet genom sin poetiska och nästan musikaliska stämning. Tolstoi
har senare i någon mån begagnat sig av samma ram för Husbonde och
tjänare (1895).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
