Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bekännelserna och den religiösa krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
uttryck i det berömda svaret till den heliga synoden, som
bannlyste honom:1
Jag tror på Gud, som för mig är anden, kärleken, alltings
yttersta grund. Jag tror, att han är i mig, liksom jag är i honom.
Jag tror, att Guds vilja aldrig blivit klarare uttryckt än i
människan Kristi lära, men man kan icke utan att göra sig skyldig
till den största hädelse betrakta Kristus såsom Gud och till
honom rikta böner. Jag tror, att människans sanna lycka
består i att göra Guds vilja. Jag tror, att Guds vilja är, att varje
människa skall älska sina likar och alltid handla mot dem,
som hon skulle vilja att de handlade mot henne, vilket enligt
evangeliet är hela lagen och profeterna. Jag tror, att livets
mening för var och en av oss är blott och bart att öka kärleken
till honom, jag tror, att denna utveckling av vår förmåga att
älska skall i detta liv förskaffa oss en lycka, som för varje dag
blir allt större, och i den andra världen en fullkomligare
lycksalighet. Jag tror, att detta ökande av kärleken mer än någon
annan kraft skall bidraga att på jorden grunda Guds rike,
det vill säga till att ersätta en organisation av livet, i vilken
söndringen, lögnen och våldet äro allsmäktiga, med en ny ordning,
där endräkt, sanning och broderskap skola råda. Jag tror, att
vi för att gå framåt i kärleken blott äga ett medel: bönen. Icke
den offentliga bönen i templen, som Kristus uttryckligen ogillat
(Matt. VI, 5—13), utan den bön, varpå han själv har givit
oss exempel, bönen i enrum, som hos oss stärker medvetandet om
värt livs mening och stärker vår förnimmelse av att bero blott
av Guds vilja . . . Jag tror på det eviga livet, jag tror, att
människan blir vedergälld efter sina gärningar, här och allestädes,
nu och alltid. Jag tror allt detta så fast, att jag vid min ålder,
på gravens brädd, ofta måste uppbjuda mina krafter för att icke
i mina böner bedja om min kropps död, d. v. s. min födelse
till ett nytt liv . . ,2
1 Jag förbehåller mig att längre fram, då Tolstois arbeten blivit
fullständigt utgivna, studera de olika nyanserna i denna religiösa
tanke, som förvisso i flera frågor utvecklat sig vidare, i synnerhet
beträffande uppfattningen av det tillkommande livet.
’ Citerat efter Le Temps den 1 maj 1901.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
