Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den andliga revolution...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
skap om sanningen är en gåva, som blivit mig förlänad, för detta
ändamål, att denna gåva är en eld, som är eld blott då den
brinner. Jag tror, att den enda meningen med mitt liv är att
leva i detta ljus, som är inom mig, och att hålla det högt inför
människorna, att de må se det.1
Men detta ljus, denna eld, »som är eld blott då den brinner»,
oroade de flesta av konstens och litteraturens män. De
intelligentaste började nog ana, att deras konst i hög grad
löpte fara att bliva eldens första rov. De låtsade tro, att
konsten i dess helhet var hotad och att Tolstoi liksom
Prospero för alltid sönderbröt de skapande illusionernas trollspö.
Ingenting var mindre sant, och jag skall söka visa, att
Tolstoi, långtifrån att bringa konsten på fall, hos den väckt
till liv krafter, som lågo i träde, och att hans religiösa tro
i stället för att döda hans konstnärssnille har förnyat det.
1 Märk, att Melchior de Vogüé i den förebråelse han riktar till
Tolstoi sig själv ovetande använder Tolstois egna uttryck: »Med
rätt eller orätt hava vi, kanske som ett straff, av himlen fått mottaga
detta nödvändiga och förträffliga onda, som kallas tanken . . . Att
kasta ifrån sig detta kors är en gudlös upprorshandling.» (Le Roman
Russe, 1886.) — Tolstoi skrev till sin faster, grevinnan A. A. Tolstoi
år 1883: »Var och en skall bära sitt kors . . . Mitt är det dåliga,
högfärdiga, lockande intellektuella arbetet.» (Corresp. inéd., s. 4.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
