Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppståndelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tio år ligga mellan Kreutzersonaten och Uppståndelse,
tio år som mer och mer upptagas av moralisk
propaganda.1 Och tio år skilja det senare arbetet från det
slutmål, vartill detta av evighetstörst uppfyllda liv längtar.
Uppståndelse är i viss mån Tolstois konstnärliga testamente.
Detta arbete dominerar slutet av hans liv, liksom Krig och
fred betecknar hans fulla utveckling. Uppståndelse är den
sista toppen, den högsta kanske — om icke den väldigaste —
vars osynliga hjässa förlorar sig i molnen.2 Tolstoi är sjuttio
år. Han betraktar världen, sitt liv, sina foma villfarelser,
sin tro, sin heliga vrede. Han betraktar dem uppifrån. Det
är samma tanke som i de föregående arbetena, samma krig
mot hyckleriet, men konstnärens ande svävar här liksom i
1 Husbonde och tjänare (1895) är liksom en övergång mellan de
föregående dystra romanerna och Uppståndelse, i vilken den gudomliga
barmhärtighetens ljus lyser. Men den står ännu närmare Ivan Iliitschs
död och Folkberättelser än Uppståndelse, vilken blott i slutet förebådas
genom en feg och självisk mans sublima omskapning under inflytande
av ett starkt begär att offra sig. Berättelsens mest storslagna del är
den mycket realistiska skildringen av en husbonde utan godhet och
en resignerad tjänare, vilka om natten ute på stäppen överraskas av
en snöstorm och råka vilse. Husbonden, som först försöker fly och
övergiva sin följeslagare, kommer tillbaka, och då han finner den andre
halvt förfrusen, kastar han sig över honom, betäcker honom med sin
kropp, värmer honom av,, instinktiv självuppoffring; han vet icke
varför. men han får tårar i ögonen: han tycker, att han blivit den han
räddar, Nikita, och att hans liv icke längre är i honom, utan i Nikita.
— »Nikita lever, jag är alltså ännu levande.» — Han har nästan glömt,
vem han själv var. Vasseli. Han tänker: »Vasseli visste icke, vad som
var att. göra . . . visste det icke, men jag vet det nu! . . .» Och han hör
rösten av Honom, som han väntade (här påminner hans dröm om en av
Folkberättelserna), av Honom, som helt nyss befallt honom att lägga
sig över Nikita. Han ropar helt glad: »Herre, jag kommer!» Och han
känner, att han är fri, att intet längre håller honom kvar . . . Han är
död.
2 Tolstoi tillämnade en fjärde del, som aldrig blev skriven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
