Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litet historia - 5. En finnarnes vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FINNARNES VÄN. 19
Under 18:e århundradet hade finnarne det fredligare.
Antingen hade man insett deras förtjenster som brytare af
bygd eller vant sig vid dem. Några särskilda påbud för
finnarne synas i häfderna icke till; man synes ha glömt
dem, och antagligen var invandringen den tiden icke stor,
om ens någon.
TI ett afseende hade man alldeles glömt dem: deras un-
dervisning i kristendomen. Ingen gudstjenst var anordnad
särskildt för finnarne; de tillhörde den socken som låg när-
mast deras hemman, och i kyrkorna predikades Guds ord
på svenska, hvilket språk finnarne dels alldeles icke, och
dels endast ofullständigt förstodo. Ej heller brådskade de
med att lära sig det, ty med vanlig finsk envishet behöllo
de sitt språk allt intill senaste tid. Ännu i dag talas fin-
skan familjerna emellan då de tro, att svenskarne ej höra
dem. Hvarför finnarne just som skämmas för att begagna
sig af modersmålet i svenskarnes närvaro, är ej godt att
förstå; men att så är, är alldeles säkert. Likaså förneka de
sig kunna finska, men den som besöker dem i skogarne och
der öfverraskar dem blir snart öfvertygad om att finskan
alldeles icke är utdöd bland dem. Så skrifver en vän till
mig från Grue socken i Norge detta år: »Finskan är nästan
död; de gamle tala den, men de unge icke, ehuru de förstå
den.» Alldeles detsamma sade mig finnarne för femtio år
sedan.
Finnarnes utveckling i andligt hänseende under 18:e och
början på 19:e århundradena torde varit mycket långsam.
Väl hör man mindre talas om illgerningar å deras sida,
ehuru de alldeles icke saknas; men också torde de mindre
varit föremål för angrepp från svenskarnes sida. De lefde
undangömda och glömda inuti skogarne, kämpande med
nöd och brist. Man hör talas om år då hungersnöd, koppor
och rödsot anställt stora förödelser bland så väl svenskar
som finnar, sägnen nämner året 1699 som förfärligt. Det
heter om finnarne: »Föräldrarne åto barnens lik och barnen
föräldrarnes.»
Att finnarne kämpat tappert för sin tillvaro, är utan
tvifvel, det är derför man med glädie ser och vet, att de
nu alla äro likställda med öfriga Sveriges inbyggare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
