Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 4. Landsmän påträffas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
tills helt plötsligt hunden visade, att han fått lukt af djuren.
Han drog på remmen, viftade med svansen och såg med
talande ögon på Daniel. Hundens tecken kunde ej miss-
förstås, hvarför han lössläpptes, och Daniel stannade lyss-
nande och väntande på hvad komma skulle.
Länge behöfde han ej vänta, ty snart hördes hundens
kraftiga och grofva skall från närmaste bergkulle. Det
hördes. att djuren stodo stilla och försvarade sig, och raskt
och ljudlöst skyndade Daniel dit. Han fick sigte på en flock
elgar, som helt förvånade stodo stilla och stirrade på hunden,
hvilken ifrigt kretsade omkring dem.
Tålamodet svek dock till slut den gamle tjuren, som
nu beslutit sig för att jaga bort den larmande hunden.
Han gick framåt, stampande slag på slag med frambenen,
i tydlig afsigt att krossa sin motståndare; men hunden var
snabb och undvek slagen. Allt ifrigare blef striden, tills
den afbröts af smällen från Daniels bössa. Det blef tyst
en stund; blott braket af de flyende elgarne hördes.
Den gamle tjuren stod stilla, lyssnande och begrundande
hvad detta månde vara för ett afbrott i den eljes så tysta
och stilla vildmarken; men snart började han darra, blod
flöt från bogbladet och utefter sidan; han slog upp med
hufvudet, såg sig om efter familjen och aflägsnade sig hastigt
åt samma håll som de. Nu ljöd hundens skall ilsket, under
det han förföljde elgen, och upp från sitt gömställe bakom
en skyddande fallen fura steg Daniel och öfverskådade den
nu öde platsen.
Äfven Daniel såg förvånad och betänksam ut, der han
stod, ifrigt laddande sin bössa, och gick derefter fram till
platsen der elgen stått då han sköt. Ett belåtet leende
öfverfor hans mörka ansigte, då han med handen bortströk
sitt långa, ned på axlarna hängande hår och för sig sjelf
muttrade: »blod på marken, blod på buskarne! Nu har han
stannat igen; jag hör, att Racki håller honom.» Och så
ilade han åstad med långa, kraftiga språng.
Det var som Daniel sagt. FElgen hade stannat. Huf-
vudet hängde mot marken, kroppen skakade, och de eljes
hotfulla ögonen stodo stilla. Han bjöd ej ens till att
försvara sig mot den efter hans nos allt ifrigare nafsande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
