Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 16. Lyckligt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYCKLIGT MÖTE. 121
kände sig rörda och tacksamma mot dessa män, som så
tydligt visade dem förtroende och aktning.
Örjan tog nu ordet och sade, att han tänkt hvila här
då björnen kommit rusande, och nu vore ytterligare skäl
dertill. Han bad derför deras nya vänner stanna vid elden,
så ville han hjelpa dem med att pelsa af björnen. Ja, det
ville de gerna, ty de vore trötta och hungriga, men med
björnen hade de ingenting att beställa. Den vore finnarnes
egendom som dödat honom, så vore lagen hos dem. »Kan
väl vara,» sade Örjan, »men nu äro ni bland finnar, och
hos dem är lagen den, att den som uppdrifvit björnen och
skjutit första skottet eger djuret; den som dödat björnen
eger endast rätt till ena bogen.»
»Åh,» sade Matts, »det var mig en lustig lag! Men
tänker man rätt på saken, har den skäl för sig, dock icke
denna gång. Men efter du, Örjan, så vill, kunna vi ju
dela.» — »Nu tänker du icke så långt, Matts. Vi äro på
väg; hvar vi komma att stanna, veta vi icke; hvad kunna
vi bära med oss af björnen? Obetydligt; skogen är ju full
af fågel, och vi hafva mat hvart vi komma. Nej, Matts,
som jag sagt blir det. Bogen är min. Jag skulle ej ens
velat ha den, om ej landskapet likat mig. Vi bli kvar här
tills jag får se mig om. Under tiden äta vi upp hvad mig
tillkommer, och nu tala vi ej vidare om den saken, utan
taga ihop med att Hå och stycka björnen. Jag tänker Mattu
har något att gifva oss att äta då det är gjordt!»
Och så blef det. Ett par timmar derefter sutto sven-
skar och finnar i all enighet omkring Mattus gryta och
gjorde heder åt hennes fågelsoppa. »Ni har väl smått om
bröd nu?» sporde den svenske bonden, som saknade detta
till måltiden. Då log Mattu vemodigt och sade: »Ja, nu ha
vi intet, men under vintern hade vi nog.» — »Ja, det är
godt att hafva,» sade Matts; »men det händer nog oss en
del år, att det är smått om brödsmulorna, men icke dör
man för det,» sade han skrattande; »kommer tid, kommer
råd. Men hej, Per! Det kommer nog att klämma till våra
ryggar innan vi få hem allt björnköttet; ty ni skall veta,»
sade han till finnarne, »att det är en dagsfärd hem
till oss.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
