Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 18. Finngubben i Granberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
då de fått höra hundens skall och gått emot den, emedan
de anade, att finnarne voro ute på jagt. Finnarne deremot
hade med hundens tillhjelp ytterst häftigt förföljt elgarne,
och då dessa genom sin fina lukt varsnat svenskarne, hade
de kastat af från sin kosa och kommit ut på den lilla my-
ren, der stormen sammandrifvit snön så, att de, dödströtta,
icke förmått genomtränga drifvorna, utan upphunnits och
dödats af finnarnes spjut och yxor.
Medan detta pågick hade svenskarne kommit till stället
och gjorde nu anspråk på andel i bytet. Djuren vore deras:
de vore födda och uppfödda på svenskarnes skogar; finnarne
hade ingen rätt till dem. Ville derför icke finnarne lemna
dem andel i bytet, eller det svenskarne ville hafva, skulle
de veta att jaga bort finnarne eller lägga ned dem. Vid
de resliga ynglingarnes uppträdande på platsen tystnade
svenskarne, och finnarne fingo ordet. De hade uppspårat
elgarne, jagat och dödat dem, och med den saken hade de
svenska bönderna intet att göra. De hade öfverhetens till-
stånd att bygga och bo i skogen, och vore det nu så att
svenskarne »ville lägga ned dem», så kunde de fresta på,
men vore de hyggliga och hjelpte finnarne med att afdraga
hudarne, så kunde de gifva dem hvarsin börda kött. Ville
de icke detta, så visste nog finnarne råd att göra sig kvitt
sådana jägare som lade sig uti deras jagt. »Sägen nu hur
ni viljen, och inbillen eder icke att vi låta eder gå, för att
sedan från buskarne skjuta ned oss. Vilja ni gå in på
hvad jag sagt,» sade den gamle Granbergsfinnen, »så läggen
ifrån eder gevären, så skola vi göra sammaledes, och må
sedan frid vara emellan oss.»
Efter en god stunds betänkande antogo svenskarne för-
slaget, stucko sina bössor i snön och gingo emot finnarne.
Dessa gjorde på samma sätt; och så kom man öfverens om
att hvar och en skulle flå en elg. Yunglingarne blefvo helt
häpna då de sågo, att der låg åtta elgar fällda. De tyckte
det var obetänksamt gjordt att begagna sig af ett tillfälle
att döda så många djur, långt flere än finnarne behöfde.
De sade ej hvad de tänkte, men detta slagtande i massa
föreföll dem vidrigt. Häri låg också en af orsakerna till
svenskarnes ovilja mot finnarne. å
nan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
