Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 18. Finngubben i Granberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINNGUBBEN I GRANBERGET. 35
Då våra jägare slutat sitt arbete med elgarne, gjorde
svenskarne anspråk på de hudar de afdragit. De gjordes
uppmärksamma på att det var emot aftalet. Kött finge de
taga så mycket de orkade bära, men intet vidare; så var
uppgjordt. Finnarne hölle sitt ord, och det borde sven-
skarne också veta att göra. Svenskarne, som sågo finnarnes
öfvermakt, vågade icke längre vidhålla sina fordringar, utan
togo sig hvar sina köttbördor och aflägsnade sig.
Just som de lemnade myren och inkommo 1 skogen,
sade den gamle finnen: »Fort, gossar! Tagen edra gevär
och följen mig!» Rösten tillkännagaf, att skyndsamhet var
af nöden. Inom några ögonblick voro äfven finnarne dolda
af skogen. Plötsligt stannade deras anförare och sade:
»spriden eder litet och söken betäckning, och sen upp om
svenskarne visa sig. Jag vill gå och se efter hvad de taga
sig till.»
»Låt mig göra det,» sade Pecka; »med mig går hunden.
Han skall varna, om svenskarne smyga omkring för att
anfalla oss.»
Pecka. gick, följd af Racki. När han efter en god
timme kom tillbaka till de väntande finnarne, såg han helt
glad ut. >»Ni var slug den gången, fader Per,» sade han;
»jag såg af spåren i snön, att svenskarne afkastat sina bör-
dor och återvändt till kanten af myren; men då de sett,
att vi tagit oss i akt, hade de begifvit sig af. Och nu har
jag följt dem innemot en half mil och tror att de öfvergifvit
tanken på att anfalla oss.» — »Du är en klok pojke, Pecka;
men man bör aldrig göra sig för säker. Tag du hunden
med och återvänd på spåret. Stå kvar der tills vi påtagit
våra bördor; då ropa vi dig.»
Så skedde, och då Pecka återkom, fann han ingen börda
iordninglagad åt sig. Han såg frågande på kamraterna, då
Anti sade: »Gamle far är ej säker på svenskarne, Pecka,
du skall skydda oss!» — »Åh, är det så! Ja, gerna, men
kan ni bära alla hudarna?» — »Ja, det går ej an att
lemna någon kvar; var du säker om att svenskarne snoka
efter dem i natt. Nu måste du stå kvar en stund, Pecka,
och kom så efter oss. Så snart du hör oss, stannar du
igen; äro vi förföljda, så ropa! Be till, att du har skydd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
