Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 19. Renfjället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RENFJÄLLET. 147
»far talade en gång om för en gammal jägare som följde
oss, att jägarne långt mot norr brukade dölja sig i en ren-
hud, på hvilken de satt hufvud och horn, och så kröpo de
midt in i renhoparne utan att djuren märkte dem. De
trodde att det var verkliga renar, tills i ett nu pilen satt i
hjertat på dem.»
»Jaså, sade han så; kanske kan det gå äfven för oss,
sade Anti; »skola vi försöka?» — »Om du vill; vi få då
aftaga huden så att vi öppna den baktill; han blir då hel;
hufvudet och hornen låta vi sitta kvar.»
Några dagar derefter voro hudarne färdiga, och man
var mycket ifrig att försöka sin lycka. Krypandet var dock
mycket besvärligt, och renarne drefyvo undan. Man kunde
ej krypa så fort som de gingo. Visserligen skyggade icke
djuren för kamraterna, men de läto dem icke heller komma
sig nära. Man hade ströfvat hela dagen och började ledsna,
då mot aftonen några få renar kommo trafvande efter den
större flocken. När de kommo 1 närheten af de falska re-
narne, stannade de med alla tecken till oro. De hade dock
kommit för nära, och två af dem fingo med lifvet plikta för
sin sorglöshet. Då Anti reste sig sade han till Pecka:
»Renarne äro slugare än jag trodde; det här går icke, Pecka.»
— >»Nej, jag tror som du; de vädra finnen. Det är bättre
att ligga i snön och invänta dem.» — »Ja kanske,» sade
Anti; »emellertid är det en besvärlig jagt. Frysa få vi, och
så få vi skjuta ett skott, och dermed äro alla renarne borta.»
>»Det här var en väldig fura, du Anti; den taga vi.»
Och så började de från hvar sin sida hugga emot hvarandra,
och snart föll det väldiga gamla trädet med högljudt brak
till jorden. »Nu,» fortfor Pecka, »klyfva vi af en bit; den
skall bli lock till vårt köttkar, och sedan hugga vi och
hålka ur furan i den mån vi behöfva utrymme.» — »Ja,
det blir bra. Få vi hålka ur denna grobian till toppen,
lär den väl kunna herbergera kött åt oss för flere år.»
»Nu sluta vi,» sade Pecka och borttorkade svetten från
ansigtet. »I detta hål går det mycket kött. Låt oss skaffa
hit det och framtaga saltpåsen. Det här blir nog bra,»
sade han, sedan köttet var saltadt och nedlagdt. »Låt oss
nu lägga på locket och binda till det med vidjor, så skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
