Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 19. Renfjället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
hvarken räf eller ulf taga en bit ifrån oss. Då snön går
bort, skola vi belägga hela furan med mossa, så kunna vi
vara säkra, att ingen svensk skall se vårt gömställe. Kan-
ske skall till och med en finne gå förbi. Nu, Anti, ha vi
nog af renjagten för i vår. Hudarne betala sig icke så
bra; vi få hitta på något annat.»
»Hvad då, Pecka?» — »Jag vet icke, men låt oss ströfva
omkring här i fjällen, få vi väl se något, och snart skall
väl snön minska och djuren komma 1 rörelse. Som sagdt,
vi göra väl en tur mot norr, så få vi se hur det ser ut der:
Vi ha väl icke glömt något, Anti?» sade Pecka och såg sig
forskande omkring i boden. »Jo,» sade Anti, som redan
stod utanför, »vi ha glömt att afvakta bättre väder. Det
lönar ej gå nu: vi ha regn att förvänta, Pecka. Kom ut,
skall du få se. Dimman stryker redan fram der borta i
fjällen, och här söderut kommer ett stort moln. Det kän-
nes ljumt, och känn: der kom en varm fläkt. Gå in igen,
Racki! Se så, der kom en regndroppe! Det är ej att tänka
på att komma ut i dag. Om en halftimme fastnar snön
vid skidorna, och då stå vi der.» — »Ja, så få vi vänta då,»
svarade Pecka; »men långsamt är att sitta inne då man
är uthvilad och rustad.»
Så kom dimman och insvepte hela trakten. Det bör-
jade regna, och så tjocknade dimman, och regnet blef allt
stridare. Massor af snö rasade af kvistarne på de närmaste
träden, ty längre räckte icke synkretsen. Det plaskade och
dröp från den skyddande berghällen. Stund efter annan
kom en väderil och snurrade om aska, sot och eldgnistor
och dref rök in i boden. Så kommo djupa suckar från
skogen, der de uråldriga furorna vredo sig för vinden: det
var så otrefligt det gerna kunde vara.
Man hade i många dagar väntat på det vackra vädret,
men ännu syntes ingen ljusning. Anti hade från sina göm-
mor framtagit en tjock bundt hästtagel, hvilken han nu
kastade till Pecka. »Sno metrefvar och fågelsnaror åt oss,
Pecka! Det blir snart vår. Det är för fint arbete för mig.
Jag vill ut och hugga oss en ny stock till vår eld, ty snart
blir slut på äfven denna dag.» Och så kom mörkret, och
regnet piskade allt starkare på stentaket då man somnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
