Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 19. Renfjället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
väggen sedan,» sade Anti i det han grep en yxa och gick
ut genom snögången.
Det drog länge om innan han kom åter med veden,
den han genast antände. »Det skall bli roligt att se, hur
det ser ut här nedom oss då dagen inträder. Jag tror så
när att skogen är borta.» — »Låt snöväggen stå, Anti.
Det blir varmare här nere om den är kvar. Vi kunna
icke få upp någon stockeld nu i mörkret; här fins inga
furor nära vid; slå dig ned och gif dig ro. Hvad tror du
orsaken är till det här, Anti?» — »Det är nog regnet och
den varma väderleken som kommit snön att lossna här ofvan-
för oss i den brantaste delen af fjället, och sedan den väl
kommit i gång har den ökat sig allt mer tills den stannat
nere 1 dalen.»
Och så var det. Finnens rediga, praktiska förstånd
missledde honom icke. På någon sömn denna natt var ej
mer att tänka. Sjelfva ljusningen pröfvade deras tålamod,
ty ännu stod dimman tjock, och regnet föll ymnigt. Det
blef dock en gång dager, och nu kunde de med bäfvan
skåda den förödelse lavinen åstadkommit. Ofvanför klipp-
hällen var all snö borta. Stenar, grus och små buskar hade
medföljt. Lavinens väg betecknades af en svart strimma.
Nedanför deras håla såg det förfärligt ut. Skogen var bort-
sopad; blott en och annan gammal fura stack upp sina
grenar öfver den djupa snön, der de mindre träden voro
vräkta i hopar om hvarandra, och nere i dalen låg snön så
djup som det längsta träd.
Ynglingarne stodo stumma af häpnad inför denna stor-
artade förödelse, tills Anti utbrast: »Farväl med vårt ren-
kött, Pecka! Det kommer ej fram före sommaren.»
På Antis utrop svarade ej Pecka; han betraktade noga
träden på det ställe der han visste att deras jättefura borde
ligga. »Låt oss se efter, Anti. Jag tror hon räddat sig,
ty de furor som stodo i närheten äro kvar.» — »Kan du
känna igen henne, Pecka?» — »Ja, och du med. Ser du
ej de afslagna kvistarne på den stora granen der? Dem
slog vår fura af när hon föll. Kom!» Så gingo de dit och
funno med glädje, att deras köttdepot var oskadad. Lavi-
EE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
