Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 24. Den hemske gästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HEMSKE GÄSTEN. 187
Det var högvinter då våra unga män drogo af in uti
de norska skogarne, men de funno dem lika fattiga på
vildt som de svenska. Ett par mårdar lyckades man skjuta,
och på deras kött lefde man några dagar. Så lyckades man
bekomma en och annan fågel, och i den mån nian kom
närmare hafvet blef villebrådstillgången bättre, och då
man en dag hade lyckan att skjuta en lo, var man lycklig.
Hundarne voro utsvultna och orkade icke jaga länge, men
nu tog man igen sig ett par dagar, och så ankom man till
Oslo och uppsökte den köpmannen imed hvilken man var
bekant. Han igenkände mycket väl de unga männen, och
afhörde deras ärende och nöd. Han skulle betala deras skinn
väl, men föreslog dem att stanna till fram på vårsidan och
arbeta hos honom i hans timmerbruk. Der kunde de, starka
och hurtiga som de voro, förtjena en duktig dagspenning.
Detta anbud mottogo de och hoppades att väl försedda
med lifsmedel få draga åter till skogen.
Då snön sjönk ihop och skaren bar, slutade de unga
männen sitt arbete. Det hade gått som köpmannen förut
sagt: de hade tjenat ganska bra, och ehuru deras tillgångar
nu voro ojemförligt mycket mindre än då de förra gången
lemnade Oslo, hade de likväl en kälke fullastad med mjöl,
salt och ammunition samt några småsaker, såsom tröjor,
tråd, nålar och några verktyg.
Såväl folk som hundar voro nu upphvilade, vid godt
hull och friska krafter. Man sölade heller icke på vägen.
Ett par veckor derefter var man hemma och drog öfver
sveden till stugan. Här blefvo våra unga män bestörta,
ty dörren var tillbommad, och i snön syntes att pörtet på
länge icke varit bebodt. Hvad hade händt, och hvar voro
de gamle? Man skyndade till ladugården, dit spår syntes,
och der stodo kreaturen, visserligen mycket magra, men
friska och fulltaliga.
Huru hängde allt detta ihop? De stodo rådlösa och sågo
på hvarandra. Då anlände Grills. »Guds frid!» helsade
han trohjertadt och allvarligt; »viljen ni följa mig hem?»
— »Nej; hvar äro far och mor?» sporde Anti. »Det vore
bäst ni ginge med hem till mitt, finge vi talas vid.> —
»Nej, Grills, vi bedja dig svara på vår fråga,» sade Pecka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
