Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 25. Tillbaka i fjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILLBAKA I FJÄLLEN. 193
Så hade han en solig dag lagt sig på stranden af en
sorlande ström, och låg och skådade huru de små fiskarne
hoppade efter de vid vattnet flygande insekterna, då plöts-
ligt hans blickar stannade på ett föremål ute i vattnet.
Han steg genast upp och hämtade det. Vid det han lutade
sig ned såg han flere sådana och upptog så en hel hop
större snäckor. Sådana hade han aldrig sett förut. Då
han åter var på stranden satte han sig, hvarvid han talande
vid sig sjelf sade: »Jag skulle söka dem hvar som helst i
elfvarne; de såge ut som dosor och vore mörka som elf-
bottnen sjelf; så skulle jag öppna dem och efterse om der
fans perlor inuti dem. Perlor stora som ärter och mindre,
dem skulle jag förvara väl och bära dem till honom, så
sade köpmannen: i Oslo den morgonen jag tog afsked, och
allt hvad jag ville hafva för dem skulle jag få: krut, bly,
penningar. Ja, så sade han, och jag trodde han blott ville
skämta med mig, men här äro dosorna eller snäckorna;
derom är intet tvifvel, och funne jag dem, skulle jag tiga,
tiga som muren och blott tala om för bonom. Ingen annan,
vore det ock min bror, skulle få veta det. Ja det kan jag
då lofva, men för dig, Racki, och dig, Tipp, kan jag säga det.
Låt oss nu se på de märkvärdiga ärterna, som skulle finnas
inuti dem. Finnas de, är väl någon mening i hans ord. Låt
mig nu se huru ni se ut invändigt,» och dermed tog han
knifven och bröt upp den snäcka han först funnit. Den
var större än de andra, och det syntes som den hade någon
mossväxt på ena sidan.
Då Pecka öppnat snäckan syntes hon honom lik en fisk-
mjölke och sakna lif. Så tog han med knifven och skar
den i bitar. »Låt se, der tog knifven emot något hårdt,»
så klämde Pecka derpå med knifbladet, och då kröp det
verkligen ut en ärta till formen, men hvitare, blankare och
skiftande i färgen. »Det måste vara en perla,» sade han
och rullade den i handen. »Skulle den vara värd krut, bly
och penningar?» Ja, då ville han taga den och många till.
Så öppnade han flere, men fann ingen mer perla. »Det
måste vara ondt om dem,» tänkte han, »efter som köpman-
nen så gerna ville hafva dem,» och så gick Pecka än en
gång i vattnet. Der såg han efter hela strömmen tusentals
G. Schröder. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
