Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 29. Anti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
på malmen i grufvan; der lönar ej mer att arbeta; vi få
nöja oss med hvad vi hafva.» Och så blef det.
Så gingo åren. Med Bogen och dess invånare hade
man icke mycken beröring. Lille Matts växte och var snart
man. I likhet med Anti hade Grills skaffat sig dräng, och
Wappu hade nu en arfvinge. Vid Kymmen talade man mer
om Pecka och undrade på, att kan ej kom hem igen. Man
sporde ej heller något ifrån honom, men norrut visste man
att han varit synlig. Anti höll troget sitt löfte till Pecka
och syntes hafva glömt sitt agg till storsvensken.
Så kom en vår det ryktet, att storsvensken hade för-
lorat mycket af sin boskap, dels genom odjur och dels ge-
nom sjukdom. Olyckan tillskrefs Wappu, emedan storsven-
sken en gång hotat hennes ögonsten Matts, den han vid ett
tillfälle tvingat lemna sig en kalf på arrendet, som icke
vidare blifvit betaldt sedan Pecka lemnade orten. Wappu
hade då åter sändt helsningar till storsvensken, och så hade
hatet och illviljan blifvit upprifna ånyo.
Kom så den tid man slog hö på myren. Wappu räf-
sade och Matts slog. Det var på den omtvistade myren.
Helt oväntadt uppträdde då storsvensken med sitt slåtter-
folk. Så snart han blef varse Wappu gick han genast till
henne och sade, att nu skulle det bli slut på höbergningen
för Grills. »Nu går du din väg, du usla trollpacka, eljes
sticker jag dig som du står! Du har gjort mig så mycket
ondt, att du väl förtjent detta,» och så gaf han Wappu
några rapp af en käpp. Wappu tog till flykten, men stan-
nade snart och öfveröste storsvensken med smädelser, under
det hon ropade på Matts att hämnas på storsvensken den
skymf hon lidit. Detta uppretade storbonden ännu mer,
så att han rusade efter Wappu under hotelser och skrän.
Snart grep han henne, då i detsamma Matts stod framför
de stridande med lyft yxa. »Släpp mor!» skrek han med
förtviflad styrka. »Grills, Anti, Hejki! Hjelp, hjelp!» Så föll
Wappu, och nu drog storsvensken knifven. Då föll Matts’
yxa från hans händer och storbonden föll ögonblickligen,
utan att gifva ett ljud ifrån sig. Wappu stod nu vid Matts
sida, fattade hans hand och sade: »Kom!» hvarpå hon drog
sin ögonsten med sig och försvann i skogen. ]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
