Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 30. Pecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
Pecka och unge Pavo följde gubben så långt söderut
att bebyggda orter anträffades, hvarpå de vände om till
lägerplatsen, der de gjorde tillrustningar för en längre tids
vistelse. Och så företogo de jagter i angränsande marker
för att fylla dagens behof.
En dag hade de företagit en längre jagttur och icke
förrän sent på aftonen återkommit, då de till sin förvåning
redan på afstånd upptäckte, att deras eld brann ljus och
klar, hvarför de försigtigt närmade sig den, då de till
sin glädje blefvo varse, att gubben Peckelan redan efter half-
annan veckas bortovaro anländt.
Han helsade de unga männen med den glada under-
rättelsen, att hans resa lyckats öfver förväntan väl. - Med
konungen hade han blott fått vexla ett par ord, ty han
hade haft brådtom, men byggnadssedlarne hade han fått af
en annan, »och väl var, att ni icke voro med, ty en hel
hop lösfinnar hade de tagit till knektar. Väl var, att de
icke togo mig,» sade han skämtsamt, »och ni kan ej tro
hur mycket folk der var. Aldrig vill jag mera gå till
kungen. I morgon gå vi hem igen till våra skogar; der
kan man trifvas i ro.»
Våren hade gjort sitt inträde, solen mjukade upp snön
under dagarne, hvarför våra finnar färdades under de ljusa
nätterna, då kölden gjorde snön hård och lämplig för ski
dorna. Deras färd gick raskt, emedan de följde Dalelfven,
der sådant var möjligt.
Så stodo de en morgon uppe i Malung hos Peckas vän
Per och hans fader. De mottogo finnarne med bekymradt
utseende och sade, att de icke vågade taga emot dem så
som de voro skyldiga till, nej icke ens hysa dem, ty fogden
hade påbudit, att alla »strykfinnar» skulle gripas och föras
till honom, och nu bådo de finnarne skyndsamligen be-
gifva sig bort, innan någon af grannarne fick se dem.
»Stanna uppe i bergsidan der,» sade de, »så skola vi då
det mörknar komma till eder och se till, att ni få hvad
ni behöfven.»
Fogdens bud var något nytt för finnarne, hvarför de
ej tvekade att efterkomma dalkarlarnes önskan. Ehuru de
nog kunde fria sig från att anses som strykfinnar, ville de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
