Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 30. Pecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PECKA: 225
ej uttrötta sig för att föras till fogden, utan begåfvo sig
dit deras vänner önskade. Deras hvilotid var inne, och det
gjorde dem egentligen detsamma hvar de hvilade.
På kvällen kommo både fader och son till dem, med-
förande åtskilliga matvaror, och så kom man i samspråk.
Stor var dalkarlarnes belåtenhet då de fingo veta, att
gamle Peckelan så nyss talat med kungen samt att finnarne,
Pecka medräknad, ej vore strykfinnar, utan bofasta män.
De ville nu, att finnarne skulle följa dem hem, ty nu vore
ingen fara mer. Nej, finnarne skulle fortsätta upp till
Björkudden, och så måste Pecka omtala, huru hans tid för-
lupit sedan han skildes vid Per uppe i fjället.
Vid Peckas skildringar huru Anti och han lefvat der-
uppe, blefvo både Peckelan och gamle Per lifvade. Gamle
Per omtalade sina ungdomsminnen, då han jagat i fjällen,
och huru han många gånger, och ännu så gammal han var,
längtade till dessa jagtmarker. Gamle Peckelan förargade
sig öfver att han aldrig varit der, ehuru de blott lågo några
dagsresor från hans hem. Gubbarnes samtal gaf Pecka
anledning säga, att det förlängde vägen obetydligt, om
de toge hemfärden derom. Årstiden var för renjagten den
bästa. Han föreslog derför, att dalkarlarne och finnarne
borde följas åt och jaga så länge skidföret var passande.
Sjelf hoppades han finna sitt hus orubbadt, och der hade
alla rum. Förslaget rönte lifligt bifall, om finnarne ville
dröja en dag, medan dalkarlarne rustade sig i ordning. Det
var gifvet, att finnarne gerna gjorde som deras vänner ön-
skade, och så beslöts resan.
En vecka derefter voro alla jägarne en afton försam-
lade i Peckas störhus. Der lågo redan två renhufvud med
hornkronorna på uppe på taket, och öfver elden puttrade
grytan. Man hade på vägen påträffat renar och anställt en
drifjagt, eller så att de unga karlarne hade kringgått en
flock renar och motat dem till de på post stående äldre.
Nu var man framme. Jagten hade börjat bra, och man
talade om hur man på bästa sätt skulle åtkomma så många
renar som möjligt.
Gamle Per sade då, att han kände till ett fjäll längre
norrut, som stupade rätt nedåt på vestra sidan, och der hade
G. Schröder. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
