Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 30. Pecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
en gång några at hans förfäder påträffat en stor hop renar,
hvilka de omringat och skrämt så, att renarne kastat sig
ned från fjället och slagit sig till döds i sådan mängd, att
de icke behöft jaga mer det året. »Kunde vi träffa på ren
der, skulle vi göra likaledes; åtminstone borde vi försöka.»
Alla tyckte det förslaget var bra och ville äfventyra
en färd dit, och så drog man ut. Våra jägare hade också
tur, ty vid deras ankomst till fjället sågs der ett betydande
antal renar. Nu var konsten att drifva dem till det för
renarne farliga stupet. Gamle Per styrde jagten och ut-
ställde kamraterna. Pecka blef den siste, och så började
man krypa och göra afståndet mellan skyttarne och renarne
allt mindre och mindre. Mot middagen voro djuren om-
ringade på tre sidor. Den fjerde sidan, eller stupet, för-
svarade sig sjelf. Jagtsättet var tålamodspröfvande. . Man
frös och svalt, men hoppades, ty mot kvällen hade renarne
dragit sig upp på fjälltoppen, och skyttarne voro inom
skotthåll för de renar som gingo längst ned i fjällsidan.
Pavo Peckelan, den yngste af skyttarne, var närmast
djuren. Han hade krupit hela dagen, och nu ändtligen var
renen nära. Ungdomsblodet strömmade varmt, och nu kom
det i kokning. Skottet small, renen störtade, och med
detsamma rusade hela renflocken utmed fjällkanten söderut.
Men der möttes den af skott. Nu vände den, och rusade
uppåt och norrut så nära branten, att hade nu någon fun-
nits så nära att han skjutit, skulle skaran störtat utför.
Olyckligtvis var den jägare som bort vara der icke
till hands. Denne var Pecka. Han hade icke krupit till-
räckligt långt fram utmed kanten. Renflocken fick rum att
skingra sig, och då detta inträffade lät Pecka sitt skott gå,
hvarpå en del af renarne ännu en gång vände, då de
andre skyttarne kommo i tillfälle att skjuta. Renarne bröto
sig nu igenom skyttelinien och voro snart ur sikte.
Man samlades och beskådade sitt byte. Det var rikligt,
men icke sådant det kunde varit om man lyckats jaga de
rädda djuren utför branten. Gubben Per önskade det varit
idel gamla skyttar; de unge kunde man aldrig lita på. Pavo
skulle väntat med att skjuta, och Pecka skulle krupit längre
fram; då hade blifvit annat af. Emellertid fick man vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
