Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 31. Den fredlöse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
dem har blifvit fast, ty de andra finnarne i den trakten ha
icke velat hjelpa honom, och vid Malmberget har en hel
hop lösfinnar blifvit tagna till knektar. Det är ingen fred
och ingen ro på de östra skogarne.»
»Iéke heller efter elfven,» sade Huskoinen; »der ha fin-
nar dragit fram och gjort odygd, stulit boskap och anfallit
enstaka svenskar. Värst har en nykommen finne, Häcken,
farit fram. Den har nu slagit sig ned på Fryksdalskogen
och far oresonligt fram med både finnar och svenskar, så
jag fruktar att vi finnar gå en svår tid till mötes, ty det
låter illa äfven från andra håll längre bort, så gud vet hur
vi skola kunna berga oss.»
»Ja.» sade Lill-Per, »bönderna säga, att de ha lof af
öfverheten att ödelägga både oss och gårdarne våra; men
detta kan jag aldrig tro är sanning, då kungen en gång
gifvit oss byggnadsedlar och kung Karl kallat oss hit.» —
»Nej,» sade gamle Peckelan, »det tror ej heller jag, men
svårt är att höra det finnarne icke fara beskedligt fram.
Jag vet ej annan bot än att vi nordfinnar fa sända dem
bud att de hålla sig vid lag och rätt, eller ock må vi
straffa dem.»
Här afbröts samtalet af ett häftigt skall från Peckelans
hund, hvilken sprang mot skogen och skällde ifrigt. »Här
kommer någon,» sade gubben; »låt oss se upp och vara redo!»
Karlarne fattade sina gevär just som en man fram-
trädde på sveden. De stodo ett ögonblick stilla, men då
mannen var ensam och utan bössa, lade de sig ned igen,
och gamle Peckelan ropade på hunden.
Den främmande mannen ställde sina steg rakt åt dem.
Hackran,» sade Lill-Per, »så sant jag lefver!» Nu var man-
nen framme. Hackran sade: »Är du Peckelan, så säg mig
det; jag söker honom och tror mig funnit rätt.» — »Så
är det,» sade Peckelan, i det han reste sig. »Hvarmed kan
jag bjelpa dig?»
»Hjelpa mig! Jag söker ingen hjelp. Jag tänker hjelpa
mig sjelf framdeles som hittills. Nu vill jag blott, att du
lånar mig kläder, ty till kungen tänker jag gå. Du ser
hur jag ser ut,» sade han. »Icke en hel trasa fins på min
kropp, och icke mycket belt fins på skinnet heller. Hlden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
