Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, gno du! Här står jag kvar. Hit kommer haren;
här har jag ett bra pass.»
Det var som Studenten sade. En förunderligt liten
vacker och tilltalande plats var det vid kanten af en grön
dal, på hvars undre sida en hög och allvarlig granskog reste
sig och speglade sig i en liten mörk skogstjärn. Öfver det
hela hvilade en stämning af skogsfru.
Då hundarne fortforo att drifva, gjorde jag samtalet
med Studenten icke långt, utan gnodde upp i höjden der
jag mötte haren, och nu var det min tur att ropa: »Alles
tod!» »Kom hit!» ropade Studenten, och så gjorde jag.
»Det var en stor jösse du fått, men min är större,» sade
han spefullt. — »Ja, men min är färskare; din luktar redan.»
— »Skall du ej öppna den?» — »Åh nej, den är ’smord’
förut » — »Gör det, så skall du få slagtsupen,» och verkli-
gen drog han icke fram ur sin ficka en liten Hfaska, drog ut
korken, ställde sig bredbent, sköt mösskärmen rätt 1 vädret
och ropade: »Skål, Gammeln! Skål, Gräsmarksharar!» tog
sig så en klunk och räckte mig flaskan. Härvid såg han så
innerligt godmodig och fryntlig ut, att jag hade lust taga
honom i famn.
»Johannes, Johannes, hitåt med bränvinsbröd!» ropade
jag, och som Johannes var i närmaste busken, kom han fram,
och så togo vi oss en bit. Det smakade bra på vår kall-
middag, och vi kommo öfverens om, att nutiden gjort dumt,
som lagt bort att ita den i gamla tiden brukliga aftonvarden,
eller en sup med tilltugg, vid pass klockan sex eftermiddagen.
»Nu gå vi landsvägen, ja Mangskogsvägen förstås, hem;
der fins bra med hållställen och gudi nog med harar,» sade
min vän, och deruti instämde Johannes, ty bararne brukade .
»kytta öfver vägen då han skjutsade posten.»
Utmed landsvägen fingo vi, som vi trott, upp, men
mörkret föll på, och haren bergade sig. Gamle Johannes,
som hörde oss uppe i landsvägsbackarne sedan det blef mörkt,
tyckte det var synd om oss, som skulle gå den dyiga lands-
vägen i mörkret, och kom emot oss med vagnen. Det var
reelt gjordt, och snart voro vi i vår sal igen, der mor
bjöd på hare, hvilken, trots aftonvarden, smakade oss sär-
deles godt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
