Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studenten. Anamma, tänkte jag; skulle den kroppen också
hitta till mitt pass, just lagom tidigt för att få skjuta jösse
undan mig. Men hör! Hej hopp! Han lockar på hundarne;
han sköt bom; bravo! Nu blir turen min, och så gnodde
jag bort till kolbottnen i akt och mening att jaga bort Stu-
denten från mitt pass.
Jag kom just fram ur skogen för att verkställa mitt
beslut då jag hörde haren skrika: hundarne hade tagit ho-
nom. Hum! Och der stod Studenten glad och fryntlig,
ropande: Alles tod! »Det blef litet långt håll för mig,»
sade han, »derför blef haren ej på platsen. »Åh nej, du
sköt nog bom,» trodde jag; »hundarne togs honom ändå,»
och för att gifva mig rätt, framräckte Johannes haren; på
den voro benen afskjutna, och så grinade Studenten till.
»Jagta går,» sade han, »nu taga vi slagtsupen,» och så var
afunden sin kos.
Efter ett par timmars ihärdigt arbete fingo hundarne
åter upp en hare, och på den gick det tills dagen var slut
och en god stund derefter. Jag hade gnott med drefvet
öfver berg och backar, sett haren, men ej inom håll, och
nu hördes eller syntes Studenten ej till, då han så väl be-
höfdes, ty det var en elak hare, som aldrig kom igen der
han förr gått, och hundarne drefvo verkligen så snällt, att
haren bort skjutas för att glädja och belöna dem. Men nu
var ingen förhoppning om den saken.
Jag befann mig på den omnämda Mangskogsvägen,
den haren korsade litet emellan. Der passade jag på vid en
tappt att skjuta mina skott i luften och så locka upp de
ifriga hundarne. Det lyckades, och snart hade jag dem
kopplade. Så ropade jag på Studenten, men fick ej svar.
Snart brakade det i skogen, och fram kom Johannes. »Har
du hört till Studenten nyss?» — »Nej, icke sedan vi åto
middag.» Så ropade vi igen, men tyst var det; endast eko
svarade. »Ja, han gick nog hem då det blef mörkt,» sade
Johannes, och dermed gingo äfven vi på hemväg.
Snart hörde vi buller af åkdon; det var gamle Johan-
nes, som kom och hämtade oss. Han hade helsningar från
Studenten, att nu kunde jag komma hem. »Jaså, men hvar
har du haren, Johannes?» Johannes hoppade till, kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
