Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hur det var dog samtalet ut, och då vi kommo in i
den djupa dalen som ledde ned till torpet kändes det allt
litet kusligt, ty det var ej så säkert, om vi ej kunde möta
Skogsfrun eller något annat troll. Så godt sig göra lät
ökade vi marschen och blefvo riktigt glada då vi påträffade
torpet och sågo, att det lyste i fönstren och att gnistorna
dansade upp ur skorstenen.
Då vi gingo genom grinden gjorde vi något buller,
hvilket hade till följd, att dörren till stugan slogs upp och
en manlig figur blef synlig i dörröppningen. Det var Nils,
som kom ut för att se, hvilka de främmande voro som an-
kommo så sent. Han blef glad då han kände igen oss, och
ännu mer då han såg hundarne och hörde hvarom frågan
var. Ja, med oss skulle han gå, det var då säkert; han
hade god tid nu; far hans hade redan begifvit sig till mark-
naden och de få potatisstånd som ännu stodo kvar i landet
tog nog mor upp.
Han följde oss till höladan, der både hundarne och vi
fingo nattkvarter. På morgonen ville Nils vi skulle skjuta
en elak hare, som hade sitt tillhåll i torpet. Tlla hade han
farit med säden, och så var (vaksam) var han, att han
tog till benen innan Nils hann skjuta, och icke gick han i
snarorna heller. Den vore sin död värd. Om den saken
voro Anders och jag gerna med. Stille, den stora hunden,
skulle jaga haren till oss. Så afkopplades han och kom
just jämnt öfver gärdesgården då han genast fick upp. Det
gick några krokar nere i småskogen, och vi, som posterat
oss utmed gärdesgården, väntade, att haren snart skulle
komma upp från dalen för att gå upp i den derofvan lig-
gande höjden. Men emot förmodan satte haren af nedåt
Mjögån och, hvad ännu värre var, öfver den och upp i Mjög-
sjöhöjden, der hundens skall dog bort.
»En sådan kanalje till hare!» utlät sig Nils då vi sam-
manträffade; »men nu skola vi passa på honom vid ån då
han kommer åter. Kom!» sade han, och så sprungo vi ned
till ån, der Nils ställde ut oss vid hvar sin liten slak fors.
Väl en halftimme stodo vi der. Drefvet hade vi hört blott
en gång gå i närheten af oss, men sedan hade det försvun-
nit och dött bort. »Vi få gå efter drefvet,» afgjorde jag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
