Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och så knogade vi upp i höjden på andra sidan elfven,
sedan vi vid öfvervadandet blifvit våta öfver knäna.
Då jag kom upp på toppen af höjden, hörde jag hun-
den drifva langt bort åt sjön Eken till, men icke ens der
bugtade haren. utan drefvet gick ändå längre bort, så långt
att hundens skall ej mer hördes. Jag ropade till mig kam-
raterna. och nu kommo vi öfverens om att det måtte vara
en »puke-hare- (förtrollad) som Stille dref. Efter den lö-
nade ej mödan att springa längre, utan borde vi vänta der
vi voro tills hunden kom tillbaka eller återigen hördes.
Efter detta beslut slogo vi oss ned på den garnla sved-
jan der vi befunno oss. Der växte fullt med lingon, hvilka
den årstiden voro fullmogna och saftiga. Då vi ej längre
kunde äta af bären lågo vi och solade oss, tills Nils för-
klarade, att han var hungrig samt att lingon, eller, som de
1 den trakten kallas, kröser, var dålig frukost; man blef
hungrig af dem. »Vi gå hem till mor och få oss potatis,»
sade han. Ja, nog voro både Anders och jag hungriga och
ville gerna vara med om den saken; men vi, och i synnerhet
jag. hade hört predikas så många gånger, att man aldrig
skall gå ifrån hundarne i skogen, så det vågade jag ej.
Och tänk om Stille komme bort! Jo, då skulle jag råka
illa ut. Nej, det vore bäst Nils gick hem och åt och sedan
kom till oss med vår matsäck, bundarne och potatis. Ja,
det ville han visst: men Anders kunde gerna gå med honom,
ty det var icke så säkert, att han kunde lösa hundarne.
Skall vore bister och ondsint, det hade han nog erfarenhet
af sedan han varit framme vid herrgården. Det var nog
om jag stannade kvar och passade på Stille.
Ja, så blefve bäst, och kamraterna begåfvo sig åstad
till Nils’ hem. Då jag blef ensam, låg jag en stund i riset;
då tiden blef lång åt jag bär igen, allt emellan lockande
på hunden; men då ingenting hvarken hördes eller syntes,
lade jag mig ned och somnade. Hur länge jag sofvit, vet
jag ej, men vaknade vid att något obehagligt strök öfver
mitt ansigte. Jag hoppade upp yrvaken och blef glad då
Stille var hos mig. Det var han som slickat mig vaken.
Vi kälade nu med hvarandra och språkades vid också. Hvad
tiden led, visste jag ej, men jag såg af solen, att det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
