Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
middag, hvarför jag undrade hvar mitt sällskap blifvit af.
Så ropade och hojtade jag, men fick ej svar.
Nu var jag hungrig med besked och muttrade öfver
kamraterna som voro så länge borta, och ännu dröjde det
väl en timme eller så innan de kommo. Men då medförde
de också en så stor kvantitet ännu litet varm potatis, att
det räckte till åt både mig och hunden. Jäger och Skall
hade fått »motti» (gröt) i torpet. så nu var allt väl.
Då vi nu släppte de hvilade hundarne stängde vi in
Stille i en kolkoja, hvars dörr vi tillbommade med duktiga
stenar, ty vi visste, att Stille brukade slita sig lös och komma
efter åt skogen då han ibland lemnades hemma.
Vi fingo snart upp en hare, och drefvet gick galant.
Nils klickade två gånger, och så sköt han bom. Icke bättre
gjorde jag det, eller åtminstone icke mycket bättre, ty haren
gnodde friskt efter skottet. Han gick dock kort derpå in
under en sten, der vi snart gräfde fram honom. Det var
vår första hare, och vi fröjdade oss ej litet åt vårt byte.
Nu skulle det nog gå bättre mot kvällen, och bättre
gick det också för hundarne att drifva; men för oss gick
det vida sämre, emedan både Anders och Nils bommade
och jag ej ens fick se haren. Det var sent då vi fingo fatt
hundarne och nedmörkt då vi ankommo till kolarkojan, der
vi hade Stille. Att börja med gjorde vi upp eld utanför
kojan, och vid den öppnade vi vår hare och åto af vår mat-
säck, hvarpå vi bröto granris och bäddade inne i kojan.
Yxa hade vi ej och fingo derför ett duktigt arbete med
att bryta upp stubbar från den gamla svedjan, att användas
till natteld, och denna gjorde vi så stor, att hettan inne i
kojan att börja med var nästan outhärdlig. Då vi på mor-
gonen vaknade var det motsatsen, ty då fröso vi alla, innan
vi fingo våra stubbar att brinna igen.
Nu släppte vi Stille ensam, och en timme derefter hade
jag skjutit haren. Jag var icke så litet stolt deröfver, och
ännu styfvare kände jag mig då jag vid tio- eller elfvatiden
på förmiddagen sköt en till. Det var visserligen sant hvad
Anders sade, att haren skulle nog dött ändå, ty han hade skjutit
först på honom, och då jag sköt låg han tryckt mellan ett
par stenar. Men det var icke mycket att tala om den saken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
