Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än den som var i bruk; men hon hade nog, fastän hon bara
var elak. »Nu får jag gå hem,» sade han, »men i morgon
bittida kommer jag åter. Jag hör eder nog. Drag eder
nedåt Ekån; der finner ni svedjor och en bra lada, som ni
kan ligga i, och der nere utmed elfven fins fullt med hare
och fågel. Anamma sådan otur! Jag ville gerna nu ha mig
en flinta och gå med eder, ty det är här den bästa jagt-
marken vi komma till. Men adjö med er!»
Vi kände nog saknad efter Nils, men kommo öfverens
om, att vi nog skulle reda oss ensamma, och så gingo vi
nedåt elfven. Der träffade vi en grön äng och släppte nu
alla tre hundarne. — »Om jag visste, hvar vi skulle lägga
hararne,» sade Anders; »det är tungt att bära dem då man
skall passa upp.» Lägga dem på marken vågade vi ej, men
så träffade vi en stor björk med grofva grenar. I den änt-
rade jag upp och lade der hararne, hvilka till yttermera
säkerhet fastsnördes med hundkopplen.
Under det jag satt uppe i björken fingo hundarne upp,
Anders gnodde i väg och kom före mig till ett fall, der
haren just nu gick öfver. Det var förargligt nog, men kunde
hjälpas, om jag skyndade att genskjuta drefvet på något
annat ställe. Detta lyckades mig dock icke. Haren gick
om bugten, och så small det för Anders. Jag hörde icke
alles tod-ropet strax och trodde att Anders bommat, men då
kom det och »hitåt!» Länge var jag ej på väg.
Jag fann Anders stående på det öppna fallet med haren
i hand. Så snart han fick se mig, vinkade han med handen,
Jag förstod deraf att jag borde vara tyst. Närjag kom fram
till honom, sade han, att det var fullt af fågel der nere i
björkskogen. Han hade hört fera slå till der, men visste
ej säkert, om det var orrar eller tjädrar. Då hundarne kort
derefter kommo till oss, tog han dem 1 koppel och gick så
en bit bort, släppte dem och kom snart åter till mig. »Nu
gå vi in i löfskogen och se oss noga för, om vi kunna fa
skjuta någon fågel,» sade han.
Vi gingo en bit från hvarandra och spanade öfver allt
i träden. Skogshultet bestod af idel unga björkar af ringa
tjocklek, men med inemot ett fullväxt träds längd. Stam-
marne voro kvistfria högt upp emot toppen, der dock kvi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
