Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu var man då färdig, men under den tid som åtgått
till alla dessa handgrepp kunde mycket bändt och försig-
gått i skogen. Lyckligt för mig satt hjerpen kvar i björken,
ty eljes skulle jag hört honom flyga. Med blicken fäst på
den punkt der hjerpen slagit till gick jag sakta framåt och
lyckades upptäcka honom. Jag hade redan då vant mig att
lägga an och skjuta tämligen fort, och den gången behöfdes
det, ty just som jag tryckte af såg jag hur hjerpen vickade
på stjertfjädrarna, ett osvikligt tecken till tillämnad flykt.
Nu var jag kvickare än fågeln, och med mycken för-
nöjelse stoppade jag äfven denna i min lilla väska, under
det jag jublade öfver att vår jagt gått så pass bra. För-
valtaren skulle nog få veta, att det lönade äfven för mig
att gå bort till de aflägsnare markerna. Ledda af skotten,
kommo nu hundarne stormande så det brakade i skogen
och de öfriga fåglarne flögo sin kos.
»Fick han någon fågel?» ropade Anders. »Hörde du
ej, att jag sköt?» — »Jo visst.» — »Ja då kan du ock lita
på att jag fick,» svarade jag morskt. Då skrattade Anders
så högt, att jag hörde det. Jag blef litet stucken och frå-
gade honom, om han fick den hjerpen jag jagade bort till
honom. »Säkert,» blef hans svar, och så kom han till mig,
då jag retades och sade att de här tjädrarne ej voro så stora.
»Nej,» sade han, »men jag tror ändå, att det var storfågel
jag hörde, fastän de flögo längre bort.»
Tyst! Der stack Skall på en hare. Vi hörde hans fina,
ilskna skall just som skära genom luften, och strax derpå
hörde vi Jäger hugga uti. Det var nere vid elfven hunden
fått upp.
Vi skildes åt, och jag sprang igenom den täta björk-
skogen i förhoppning att finna någon svedja vid dess slut.
Men huru fort och länge jag sprang deråt hundarne drefvo,
tog löfskogen dock icke slut. Slutligen fann jag en liten
stig, och den följde jag tills jag träffade en gammal moss-
bevuxen kolbotten, kring hvars kanter skogen växte hög
och tät. Här hade jag ett ypperligt pass, hvarför jag stan-
nade på stigen, så att jag, sjelf dold, hade fri utsigt och
godt skotthåll öfver kolbottnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
