Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag stod och lyssnade på hundarne, som nu voro långt
borta, men tycktes närma sig. Emellertid stod jag sorglös,
emedan jag icke kunde vänta haren så snart, men huru det
var. kom jag att se åt kolbottnen, och nu hade jag så när
tappat bössan, ty på bottnen satt en stor tjäder och koxade
omkring. Månne han såg mig? Nej, ty han kom spatse-
rande rätt åt mig. Sakta lyfte jag upp bössan och klämde
till: den stora fågeln låg der liflös. Snart hade jag den
1 handen, och nära var att jag ropat på Anders.
Drefvet hade nu kommit närmare; månne haren också
skulle komma hit? Ja, jag kände på mig, att så skulle ske,
och började derför skyndsamt ladda. Allt närmare kommo
Jäger och Skall, och icke nog dermed: nu dref Stille en
annan hare för sig sjelf; det gick på två håll.
I min ifver laddade jag helt säkert långsammare än
Jag skulle gjort, om jag varit lugnare, men ’slutligen var
jag då färdig, och det var hög tid, ty nu satt Jösse på kol-
bottnen just der tjädern fått sin bane. Nu small det igen,
och der låg haren med alla fyra benen i vädret.
Det var omöjligt att längre hålla mig tyst. Jag skrek
och ropade på Anders, på hundarne och så om igen. Så
kommo Jäger och Skall och fingo nosa och ruska på haren.
De hade drifvit fort, och deras tungor hängde långt ur de
öppna gapen. Sin fröjd öfver harens död tillkännagåfvo de
med att kasta sig på den mjuka mossen hvarmed kolbottnen
var bevuxen, tumla sig och så hoppa och dansa omkring mig.
Jag fortfor att ropa på Anders, ty glad var jag, så glad
som en pojke kan vara då han på en kort stund fått skjuta
en tjäder och en hare. På alla mina rop svarade Anders
icke. Antingen hörde han mig ej, eller hade han gnott
fram till Stille, som fortfarande lät höra sig. Då jag slu-
tade att larma fick Jäger höra Stille. Han lyssnade ett
ögonblick, och så satte han af, följd af Skall.
Jag blef ensam och funderade på, hur jag nu borde
bete mig. Stille var långt borta, och till honom kunde jag
näppeligen komma så hastigt, då jag hade att bära haren
i ena handen och tjädern i den andra. Hänga dem kvar der
vågade jag ej, ty kolbottnen låg så gömd inuti täta löf-
skogen, att det ej var så säkert om jag hittade dit igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
