Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 ryggen på henne. Så, tänkte jag, du fick dig allt ett
duktigt nyp. Jag tänkte nu taga till benen, ty så pass
ondt hade jag nog gjort björnen, att jag trodde mig kunna
springa fortare än hon. Men så tänkte jag; om jag ändå
kunde få tag i gevärn! Jag stod en stund och stirrade på
björnen, som satt alldeles stilla, och så tyckte jag ögonen
icke såg så arga ut som förr. Jag tog derför några skutt
och fick fatt i gevärn, och som en blink var jag vid
furan igen.
»Björnen rörde sig ej, och jag till att ladda. Nu lade
jag två kulor i geväret, och så satte jag dem rakt i bröstet
på björnen. Hon ryckte till, men satt likafullt stilla. Nu
laddade jag än en gång, men innan jag blef färdig att skjuta,
föll björnen omkull, och då förstod jag att den var död.
Men säker var jag ej, utan ref upp några små stenar och
kastade på henne, men då hon ej rörde sig, gick jag så
vackert fram och tog igen min yxa. Då blef jag glad och
satte mig ned för att torka svetten af mig, ty varmare dans
hade jag aldrig haft, fastän det var hett nog då vi togo
Leppsig (Leipzig) från Dundraparten. Icke skalf jag då
som jag gjorde nu, men det gick fort öfver, och nu sköt
jag ned den björnungen som satt i talla.
»Väl jag fått fatt i den, så kom käringen min. ’Men
käre du, är det du som dundrer och skjuter bort ’ammusion’
din, sade hon, ’hvad skjuter du på? Och medsamma fick
hon se storbjörnen. Men vardt icke käringen så förskräckt,
så hon kneka i knäna och blef blek som ett lik, och jag
till och skratta. Då vardt hon arg och började gräla för
jag skrämt henne, och tvärt blef hon morsk igen, och nu
tyckte hon jag gjort mig ett godt dagsverke; nu skulle vi
komma att må godt hela hösten, sade hon.»
Nu teg Bister och vi med en stund, hvarpå jag frågade
honom, huru de sedan bnuro sig åt med björnarne. » Åh,»
sade han gladt, »vi hjelptes åt att flå dem; sedan gick jag
efter oxen och släpdrögen, och så körde jag hela sällskapet
ned till sjön och lade allt i båten. Käringen fick ro till
bruket, och jag for landvägen med oxen. Vid bruket tyckte
de, att jag gjort en duktig gerning, men riktigt bra hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
