Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken varit med på flere björnjagter än Isak, om det var en full-
vuxen björn. »Ja,» sade han ifrigt; »en slik har ni aldrig sett,
åtminstone ej hvad spåren angår, och jag ger mig hin på,
att Landbobyskyttarne icke sålt den, om de trott sig på
honom. Jag säger som Isak: det blir sparkatag innan vi
få huden af den.»
Visserligen var skidföret nu godt och inbjudande till
ett försök genast, men af mina gamla björnhundar var den
ena, eller Jeppe, död, Bulle var gammal, och min förhopp-
ning, Finn, blott ett år. Säker på hundarne kunde jag icke
vara, utan beslöt lämna björnen i ro ett par veckor. Möj-
ligen var han ännu sömnig, så att jag kunde smyga mig
inom skotthåll, innan han tog till benen.
Både jag och mina två medhjelpare, L. och B., enades
om att raska på med våra arbeten, så att vi kunde taga oss
ledigt ett par tre dagar, ifall så behöfdes, och så hunno vi
till den 15. Morgonen derpå, eller den 16, skulle vi åstad;
det skulle bli björnens dödsdag.
På kvällen rustade vi oss med allt hvad vi behöfde,
undersökte gevären och profvade skidorna, ty ehuru vi hade
förhoppningar och nog voro stora i orden, kände dock hvar
och en, att ett sådant djur icke skulle vara lätt att upp-
hinna då skaren bar, så duktiga skidlöpare vi än trodde
oss vara.
Så kröpo vi till kojs, ty klockan fyra skulle karlarne
köra fram med hästarne. Vi blefvo med skjutskarlen sex
man, utom hundarne, som naturligtvis skulle åka.
Jag tyckte mig knappast insomnad förrän dörren till
mitt rum öppnades och jag såg en hvit skepnad med ljus
i handen.
»Hvad vill Fia?»
»Frun är sjuk.» Jag var strax klädd, gick ned och
fick genast klart för mig, att någon jagt för mig ej kunde
komma i fråga. Inställa jagten för mina medhjelpare ville
jag icke, ty ovisst var ju när jag kunde komma ut.
Efter mottagandet af mina råd afreste de på bestämd
tid, ledsna nog öfver hvad som inträffat.
’Min hustrus sjukdom var öfvergående och gaf redan
innan dager inträdde ingen anledning till oro. Om jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
