Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skogen. Det är detsamma hvar man får upp elgarne, hit
skola de.»
»Säger Forsberg det? Har han skjutit någon elg här?»
— »Nej icke jag. De elgar jag skjutit har jag träffat längre
norr; der sköt jag en gång två som stodo och åto af en
sälg, men det var icke annat än kalfvar.»
Nu brakade det till litet inne i skogen. Vi stodo med
ens tysta, och så hördes några tydliga vingslag: »Kusch,
Hallå! Stå stilla, Forsberg! Jag vill försöka skjuta den
hjerpen!» En sådan var det som flugit upp, det visste vi
båda två, ehuru ingen sett den. En bhjerpes vingslag skiljer
sig så tydligt från andra fåglars, att ingen jägare kan miss-
taga sig derpå. Är vädret lugnt, hör man också nästan
alltid hvar han sätter sig, och efter det ljudet går man.
Det är dock en väsentlig skilnad mellan att höra och ge,
och att se en hjerpe, ehuru man hört hvar han satt sig,
är icke allom gifvet; också kom jag så nära denna fågel
utan att se honom, att han flyttade undan mig icke en,
utan flere gånger, innan jag fick skjuta bonom.
»Det blir nog mer fågel i dag,» spådde F., »ty det är
alltid tur i skogen då man får skjuta en hjerpe först, lik-
som om hunden vänder nosen åt en då ’han stöper kulor’,
och det har Hallå gjort åt mig.» Der hade jag hört något
nytt. De tecknen kände hvarken vermländingar eller dal-
karlar till. Man lär så länge man lefver, säger ordspråket.
En balftimme derefter gingo vi nära en myrkant, och
en bit uti den varsnade jag en liten upphöjning, bevuxen
med pors och annat kratt. Der såg ut att finnas fågel,
men tyvärr var upphöjningen nära oåtkomlig, ty i den
sanka myren tittade vattnet upp; myren såg ut att vara
bottenlös. Emellertid måste den höga åsen undersökas.
Allez, Halla! Så plumsade han åstad, och ganska riktigt,
der stod han! Jag tyckte det var kusligt att ge mig af dit,
ty att jag skulle sjunka ned inemot knäna var gifvet. Skor
hade jag, men F. hade stöflar. Han kunde göra det utan
obehag. »Gå omkring åsen. Forsberg,» sade jag, »tills han
kommer midt för hunden, eller så att hunden är mellan
oss; gå sedan rakt hit till mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
