Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utanför denna i gräset träffade jag rotgubben Jan, just
den jag sökte. Jan var finne, gammal och fattig, vistades
som fattighjon tidtals på bruket, men åtnjöt en viss akt-
ning, ty Jan hade varit och var ännu duktig jägare och
fiskare samt kunde allehanda småslöjder, och dertill »göra
åt» för värk och skaffa åter förlorade saker: Jan var äfven
fruktad. Men hvad Jan än kunde, icke kunde han tala
svenska; det hade han icke kunnat lära sig. Det fordrades
derför vana för att förstå hvad Jan sade, och den hade jag
förvärfvat mig. |”
Då jag kom satt Jan, som sagdt, i gräset och gjorde
näfverskor, en konst hvari han var mästare. Utan dröjs-
mål kungjorde jag, att jag skulle åt skogen, och frågade
Jan, som kände alla marker, vägar och stigar, om det fans
någon sådan mellan Eken och Timbonäs.
»Ska ho res te Dimboness?»
»Ja, der skola förvaltaren och jag mötas för att jaga
hare.» |
»Ar o nå flas?» (Har han någon tobak?)
»Nej, men jag skall skaffa, Jag har penningar.» Nu
var saken den, att Jan och jag voro goda vänner derför
att jag flera gånger fått vara med honom i skogen och på
sjön. I gengäld skaffade jag Jan små välkomna kvantiteter
tobak och bränvin, eller just hvad Jan skattade högst här
i verlden.
Jag var således Jans gullgosse. Till Jans egenheter
hörde, att han kallade en kvinna för han och en man för
ho eller o. Detta hade förskaffat Jan binamnet »Ho-Jan».
men det var ej det enda han förblandade, och man hade
all möda för att ej skratta då man hörde Jan tala sin finsk-
svenska. Jag gjorde det aldrig, och kanske jag äfven der-
igenom förvärfvade mig Jans bevågenhet.
Sedan jag antydt, att jag vore villig att skaffa tobak,
sade Jan, att det nog skulle bli svårt för mig att hitta till
Timbonäs ensam, ty skogen var hög mellan sjön Kymmen
och Eken. Det var nog bäst han gick med mig, sade han;
»det kan gå galet, om han råkar vilse. Jag har tänkt mig
deråt i sommar till slägten min, och då är det detsamma,
om jag gör det nu eller en annan gång.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
