Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag blef både förvånad och glad öfver Jans anbud,
men fruktade, att Jan ej orkade gå så långt, och det sade
jag honom. »»Ni är öfver sjuttio år nu, Jan; kauske trött-
nar ni?»
»Blir jag trött, så är ho trött, och då lägga vi oss.»
Ja, kanske var det så.
Emellertid gick jag följande dag en timme tidigare än
förvaltaren sagt för att hemta Jan och lemna honom ett
knyte, ipnehållande matsäck för hans del. Jag fann honom
sofvande ligga på den smala drängstugubänken med sin
näfverkunt under hufvudet. Det var Jans vanliga säng då
han vistades på bruket. Någon annan eller bättre ansåg
man sig ej skyldig att bestå den gamle, fattige och orkes-
löse finnen. Sjelf hade Jan säkerligen ej heller större an-
språk. ty den tidens finnar voro, ifrån det de voro barn,
vana vid att hafva träbänken eller muren till sofplats, och
i ett äkta finnpörte såg jag sällan mer än en säng, och den
var för husmodern och de små barnen. Det föll mig icke
in att ömka mig öfver Jan och hans bädd, ty den tiden
hade många det ej bättre äfven bland svenskarne, men ingen
var just ledsen för det.
Jag ruskade litet på Jan, som genast vaknade. »Ni
får nu ej sofva längre, Jan; nu skola vi gå.» Jan tittade
åt fönstret, der solen var synlig, sade sig tänka sofva
ännu en stund och bad mig gå och göra detsamma. »Det
är för varmt att gå nu; vi gå hellre i natt; gå och lägg
sig.» I min ifver protesterade jag emot Jans åsigt om vär-
men och ysyrkade på, att vi skulle begifva oss af genast.
»Der har ni matsäcken,» sade jag och ställde knytet på
bänken. »Kom nu! — »Gå och lägg sig!» blef svaret, och
så vände Jan mig ryggen och lade sig ned.
Nå, Jan kunde ligga der han låg; nog kunde jag hitta
till Timbonäs ensam, det kunde han lita på; och utan vi-
dare gick jag upp till köket, hemtade hundarne och sade
farväl.
När jag gått en bit började det luta emot. Hundarne
drogo i kopplet, så det gick ganska raskt framåt. I skogen
hade jag intet men af solen, men då stigen jag följde gick
öfver glesa åsar och svedjefall, brände hon så mycket hetare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
