Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och jag började finna min skjutväska med inneliggande
matsäck tung, likaså bössan, hvilken just ej heller var
lämpad för en fjortonåring. Det var den mest beryktade
bössan i den orten. Med henne hade skjutits allt möjligt
i villebrådsväg och dertill en mängd menniskor: hon hade
tillhört en röfvare, förmälte sagan. Nu hade jag lånat
henne af förvaltaren, hvilken leende lemnat mig henne med
den anmärkningen, att hon passade mig bra: vi vore lika
långa. Det brydde jag mig ej om, ty jag visste hvad bös-
san dugde till. Jag handterade henne ganska ledigt och
kände mig, med henne 1 händerna, trygg och modig. Men
nu kändes hon tung, öfverflödigt tung. Jag beslöt hvila
då jag kom till Klammatorpet; dit var numera ej så långt,
och nu bar det dessutom utför.
Klamma-folket tyckte att jag tagit mig en betänklig sak
före. Det var långt dit jag skulle; det vore nog bäst jag
vände om; i alla händelser borde jag hvila tills det blef
svalare; närmare kvällen blefve det lättare att gå. Nej,
jag behöfde ej hvila mer än en liten stund, och så gick jag.
Stigen till Eken blef allt mindre, och full var den af sten.
Den var tröttsam, men blef bättre då jag öfvervadat den
lilla vattentomma Mjögsjöån. Nu var jag trött. Till Eken
skulle jag dock gå, och der skulle jag hvila mig riktigt.
Så traskade jag i väg med släpande steg och krökt rygg.
Ändtligen fick jag syn på grinden och stugan, och ett »gud-
skelof!» undslapp mig: nu kunde jag hvila, dricka mjölk
och få veta vägen.
Framkommen till stugan, fann jag dörren stängd med
en stör. Hvad detta betydde, visste jag mycket väl: det
betydde, att ingen var hemma. De komma väl snart, tänkte
jag, band hundarne, lade bort väska och bössa och gick ett
slag omkring stugan i förhoppning att få se någon af in-
vånarne, om de arbetade i närheten. Nej, ingen sågs till.
och ingen svarade då jag ropade.
Nå, de komma väl, tänkte jag och lade mig raklång i
gräset med armarne under hufvudet. Så låg jag en stund
och tittade upp mot det blå och såg, hur små hvita moln-
fläckar så sakta gledo bort och andra kommo i stället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
