Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men i min kunt,» sade han; »och nöck sig; det är drygt
öfver höjden.»
Knappt hade jag fått mina nya näfverskor på mig förr
än Jan satte på sig kunten, tog sin gamla lodbössa med
harsvansen på fängpannan och sade: »Kom,» och så gick
han, öfverlemnande åt mig att lossa hundarnes koppel och
sjelf leda dem. Jan tyckte ej om stöfvare, och harjagt var
ej någon jagt. Björnar, elgar och tjädrar, det var något
annat. Numera hade Jan måst lemna stordjuren i fred,
men ännu var han under vårarne på tjäderlekarna, och der
hade vår vänskap befästs. Nu var våren förliden, och med
den hade fåglarna slutat spela. Jan fick nu afvakta hösten,
då ungfåglarna blefvo matnyttiga. För Jan var nu ingen-
ting att jaga; han hade sin fritid, och derför gick han också
raskt uppför berget, följande en tämligen stor kreatursväg.
Nog kunde jag gå lika fort som han och fortare, men
litet emellan blef jag hindrad af hundarne, och allt sma-
lare och mer igenväxt blef vägen. Jag blef stundom efter.
Det blef dock bättre då vi genomvandrat den del af berg-
sidan, der den så kallade finnodlingen gått fram, det vill
säga der marken varit afbränd. Der stod nu ungskogen tät.
Då vi kommo in uti den glesare storskogen, der hundarne
icke så ofta trasslade in sig, kunde jag godt följa Jan.
Då vi hunnit in uti den sekelgamla skogen hade solen
gått bakom bergen; det blef skumt, och nu var äfven slut
på kreatursstigen. Jan tvekade dock icke om vår kosa: det
gick alltjämt framåt öfver åsar och efter små dalgångar.
Ofta hade vi små, af vilddjuren upptrampade stigar. Dessa
följde vi så långt de lågo i den riktning vi skulle gå. I
den höga mörka furuskogen var allt tyst; blott en och an-
nan trast slog några vemodiga drillar, men snart hördes ej
heller de. Af markens jämnhet slöt jag, att vi nu vore uppe
på den stora höjden som skiljer de norra finnskogarne från
Gunnarskogs och Eda socknar. Vid en gammal nära igen-
vuxen plats stannade Jan och satte sig på en stenhög.
» Sätt sig,» sade han; »det bär snart utför, och då går
det lättare.» |
»Är ni säker på, att vi äro på rätt led, Jan?» — »Åh
ja» sade han, »nog är jag det. Här jag nu sitter har far
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
