Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min i sin ungdom haft sitt tillhåll och jag med. Här var
den tiden, och är väl ännu, en af de bästa tjäderlekarna.
och här hade vi vår koja ; det är muren jag sitter på.»
Jag var nu säker om, att vi voro på rätt stråt. Då
Jan steg upp, tog han Stilles koppel och sade: »vi få snart
en elak vägbit, ho får nog af två hundar.» Som Jan förut-
sagt, bar det snart utför, och det så brant, att vi hade all
möda att hålla oss på fötterna. Lyckligtvis varade det ej
länge. Vi kommo fram på en glest bevuxen ås, och der-
ifrån kunde vi se ett stort vatten framskymta. Det var
sjön Kymmen; vårt mål var numera ej aflägset. Genom
löfdungar och svedjefall gick vår kosa efter en tämligen väl
upptrampad stig, tills Jan helt tvärt tog af från stigen och
in i skogen.
Efter några minuter stängdes vår väg af en rätt hög
gärdesgård, hvilken omslöt en uthuggning i skogen. Det
var ett finntorp. Vi följde gärdesgården och voro snart vid
grinden och pörtet. På en afröjd plats brann en rykande
eld, och omkring denna låg i röken en liten hjord getter.
De togo ingen notis om oss och läto oss passera, endast
stirrande med sina besynnerliga ögon. Jan öppnade den
lilla enkla grinden och gick bort till stugan.
Dörren stod öppen, och på tröskeln satt en kvinna och
stickade på en strumpa. Hon språkade oss genast an. Jan
svarade henne på ortens språk, finska, ty nu befunno vi oss
inom finnarnes område. Hvad de sade förstod jag icke, eller
åtminstone mycket litet. Samtalet blef rätt långt, och Jan
sade mig, att vi ej behöfde gå till Timbonäs. Vi kunde
stanna der vi voro, ty ingen båt hade i dag kommit söder
ifrån öfver sjön; då skulle Dordi sett den. Kom förvaltaren,
kunde vi ropa. Vi stodo högt, kunde se öfver en god del
af sjön och öfver hela viken. »Sätt sig,» sade han och fram-
flyttade en kort stock, hvars kvistar utgjorde ben till en
lätt tillverkad stol. »EHer vill ho gå in och lägga sig på
bänken?» Ja, det ville jag.
Inne i pörtet var mörkt, oaktadt både gluggen och
dörr stodo öppna; men så småningom vande sig ögonen
dervid, och jag kom ordentligt till och ned på bänken. Min
lilla skjutväska lade jag under hufvudet; det kändes godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
