Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att få hvila. I stugan var varmt och en stark röklukt märk-
bar, men icke besvärande. Dordi och Jan fortforo att sam-
tala, ömsom fort, ömsom långsamt. Dordi talade ledigt och
med välljudande stämma; orden strömmade fram i mjuka
behagliga toner. Jan deremot talade entonigt, likt en
nattsköras spinnande, och jag önskade mycket förstå hvad
de så ifrigt talade om, ty jag visste redan då, att finnarne
i den trakten i allmänhet, åtminstone bland svenskar, voro
ordkarga.
Hur det var slumrade jag in och vaknade vid att någon
insekt promenerade under min näsa. Ett hastigt tag med
handen, och en vidrig lukt sade mig genast hvad det var.
Väggpankor och finnpörten äro oskiljaktiga. Emellertid
blef jag fullt vaken och fick med detsamma höra kucku!
kucku! Ah, led det så! Genom den öppna dörren syntes
dagranden. Jag steg upp.
Dordi och Jan talade ej mer. De sutto kvar på sina
platser och rökte. Då jag kom ut var redan halfljust, och
dagen ökade hastigt. Jag såg mig omkring och fann den
odlade jorden mycket liten: blott några kappland syntes
vara besådda; resten af den inhägnade marken var, som det
tycktes, beväxt med en kraftig gräsbrodd. Åbyggnaderna
voro små: ett fähus med getstall, en lada, det var allt. Jag
vände mig till Dordi och frågade efter hennes man. »»Jag
har ingen,» sade hon. — »Har ni icke några barn?» — »Åh
jo, jag har en dotter, men den är borta.»
Så vände jag mina blickar åt sjön och såg efter någon
båt. Jan märkte det och sade: »Förvaltaren är ej kommen;
ingen båt har synts till, och ingen kan komma på en timme
ännu, ty då vore den redan synlig. Sof en stund till!» Nej,
sofva ville jag ej nu; det var nästan skjutljust. »Brukar
någon hare beta här i torpet,» frågade jag gumman. »Tror
ej det,» sade hon. »Jag har snarat dem som funnits här i
vår.» — »Brukar ni snara harar, mor?» — »Ja. Kanske
fins dock en,» sade hon, »ty en har slitit sönder snaran för
mig; men söder utmed sjön fins det nog utaf dem: jag såg
en der förra dagen.»
Att finnpojkarne voro slängda i konsten att snara både
hare och fågel, det kände jag till, men att gummorna bru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
