Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det är en dryg bit dit i denna vind.» Han torkade svetten
af sig med en dunkelfärgad näsduk. »Fryser han?»
»Ja, det är icke så utan.»
»Se här, tag mitt förskinn på sig; jag håller mig allt
varm ändå.»
Jag tackade Niklas, tog förskinnet på och kände genast
att det värmde öfver bröst, mage och ben. Det var mycket
angenämt; nu kunde vinden blåsa.
Det slog in hvad Niklas trott; ju längre mot söder och
elfven vi kommo, dess mer änder funno vi. De lågo nu
mer ej så der en och två: vid skotten lyfte hela svärmar.
De flögo först mot vinden, men svängde sedan med den
och upp öfver sjön derifrån vi kommit. Jag gjorde några
långthållskott, höll midt i flocken, men fick ingen.
»Spar krutet,» sade Niklas, som nu blifvit lifvad, sedan
vi fått rätt många änder. »Kanske råka vi dem än en gång
1 dag.»
Då vi kommo fram till elfmynningen, voro våra jagt-
kamrater icke der, men vi sågo Kalles mössa sticka upp öf-
ver vassen och långsamt närma sig.
Der vi stodo blåste det kallt; vi gingo derför upp till
några stora gamla furor, som stodo en bit från stranden,
och der kröpo vi ned på marken för att få skydd mot
vinden.
De skjutna änderna hade vi med oss. De voro tretton
stycken stora, vackra och fullfjädrade fåglar. Dem lade vi
upp i en rad för att visa Kalle då han anlände. Deras
emaljblå vingar och hanarnas grönglänsande hufvuden togo
sig väl ut mellan de mossbelupna fururötterna.
»Det var den bästa jagt jag varit med om,» sade Niklas,
»fastän jag är så gammal, och nu skall väl piparn (Kalle)
göra stora ögon.» .
»Hå, nog har han fått lika många änder, och kanske
flera än vi,» sade jag. — »Åh nej, jag har sett på röken,
att han skjutit många gånger; men icke kan han mäta sig
med oss» Trots Niklas” förskinn blef det kallt, så att jag
måste upp och gno fram och åter för att bli varm. Så knöt
jag min näsduk på Niklas’ långa stake och viftade till Kalle,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
