Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»L., kom in nu!» ropade vi. L. stack in hufvudet genom
dörren och frågade, om elden var utbrunnen. »Ja, nära nog;
det ser du väl.» — »Kommer strax med mera ved.»
»Är det icke bättre vi gå nu genast på andra sidan
sjön och släppa hundarne? Vi ha skjutit många harar här
i år.»
»Jo, sade L., »det är klokare.»
Vi satte den planen genast i verket, och så gingo vi
utmed sjöstranden och stultade mellan stenarne. »F-n,»
sade L., »om isen bure oss ändå! Det här var en elak väg.»
Försök!» sade jag, och så gick L. ut på isen, men kom
fort i land igen, ty det brakade uti den.»
»Går inte,» sade han, och så fingo vi gå och vingla
efter stranden.
Nu blef jag trött vid det oupphörliga halkandet och
gick ned på isen. Jag var lättare än L.; det brakade ej så
mycket i isen, hvarpå jag följde stranden och åkte kana här
och der. Efter långt om länge voro vi vid sjöns ända, och
der var isen stark nog. Nu var det också halfljust; jag blef
modigare och satte rätt öfver viken. Der var isen grå, så-
ledes äldre än den mörka, blanka is jag följt, och på den
grå isen brakade det icke.
Jag var en bit före kamraterna. Då de hunnit mig,
hade de afkopplat hundarne, och så drogo vi fram utmed
en liten smal myr, som sträckte sig inåt skogen. Här bar
mossen och isen ganska bra; och bäst vi gingo fingo hun-
darne upp, och vi sågo den hvita baren gno uppför en gles ås.
Då skildes vi åt för att söka oss håll bäst vi kunde.
Obekanta som vi voro med marken, dröjde det en stund
innan det föll något skott, men så small det. Det var L.
som var den lycklige. Då jag hann till honom var han strå-
lande; haren hade legat som en rem efter marken då han sköt
och Spela, hans Spela, hade kommit först på drefvet.
V. och jag tyckte båda det var bra, att L. fått skjuta,
ty det hände icke så ofta. Och så drogo vi framåt en bit
igen, då hundarne stötte på en annan hare bakom oss. och
så fingo vi vända om. Den haren sköt V., och om en timme
eller så sköt han en till. Jag gick och smått ondgjordes
öfver att hararne icke ville komma till mig den dagen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
