Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
käringen hans skulle spärra emot.» — »Hon gjorde så, men
gaf med sig då jag lofvade henne gubbens dagspenning.»
— »Ja, få se om han kommer ändå,» sade han misstroget.
Jag trodde på skräddaren, och deri gjorde jag rätt, ty
en stund derefter kom han till mig, och då hjelptes vi åt
att packa våra förnödenheter i karriollådan och binda våra
bössor utefter skalmarne. Allt blef bra, men för våra kok-
kärl hade vi ingen plats. Det gjorde min följeslagare huf-
vudbry, tills jag sade honom, att dem kunde vi lägga i en
säck och binda under karriolkorgen. Då blef han glad och
påstod, att jag var knepig nog.
Följande dag reste vi. Skräddaren satt bak på karriol-
lådan och höll sina kopplade hundar. Mina, som voro vana
att färdas utefter landsvägarne, sprungo hopbundna dels
bredvid, dels under karriolen. Allt gick bra. Skräddaren,
som var mycket lifvad, hade stora förhoppningar på vår
jagt, och det hade jag med, och så blef bekymmer om hur
vi skulle kunna frakta med oss allt villebråd vi skulle skjuta.
Brunte hade nu hvilat ett par dagar och var äfven
vid godt mod; allt var derför så bra det kunde vara.
Efter middagen dog samtalet så småningom ut. Skräd-
daren blef fåordig, och så kommo vi till en brant backe.
Der stannade Brunte innan han gick uppför. Då hoppade
skräddaren af och gick uppför backen. »Sitt upp!» sade
jag då vi kommo upp. »Nej!» sade han, »jag vill gå en
bit till.»
»Hvarför?»
»Ej, jag är så öm der bak,» sade han, »så jag har al-
drig känt på värre; vete hin om jag orkar åka längre.»
»Försök! Skräddaren är ju van att sitta på benen.»
»Det har han rätt uti;» och så hoppade han upp och
lade benen under sig. Men det gick ej många minuter
förrän han måste sätta sig på annat sätt, och nu förtrodde
han mig, att han allt var dum som följde med på en sådan
skjuts.
Nu måste jag skratta, stanna och byta plats med honom,
och så turade vi om sedan under hela resan.
Mot kvällen voro vi inne i Gräsmarken. Det blef allt
längre mellan de bebyggda platserna, vägen allt smalare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
