Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stämningen var en smula besvärad.
För att höja den inföll herr Svartfelt, nu åter i
skämtsam ton:
— Nå, fröken Ellen, vi kom aldrig till slut på vårt
resonnemang. — Om nu de stackars kapitalisterna inte få
lof att använda mer än en bråkdel af sina inkomster, hvem
ska’ ha återstoden då?
Fröken Loman gjorde först en rörelse som för att låtsa
sig icke höra men öfvervann sig och sade lugnt:
— Kommunen eller enskilda förstås.
— Jaså. Nå, hur tror fröken att X. till exempel skulle
komma att se ut då? Det blefve visst lite trist — för inte
vore det väl meningen att bygga upp vackra hus och köpa
konstsaker och göra försköningar och sådant med de där
medlen ?
Det blef tyst ett ögonblick.
Så lyfte Ellen Loman plötsligt upp hufvudet och brast
ut med låg, skälfvande stämma:
— Så fick världen vara det förutan — man kanske
också gick miste om — fattigvårdspalatsen — och
pästhär-darna då. Jag vet ingenting annat än att det finns pängar
på ett håll — och på ett annat folk som hungrar och
fryser — och lider och tiger. Jag vet inte mer, men jag
kan aldrig lära mig förstå, att det ska vara så, herr
Svartfelt.
Hon gick Ut med en tyst hälsning.
När grosshandlaren kom tillbaka efter att ha följt henne
till dörren, kastade han sig ned på en stol, ryckte hastigt
på axeln och sade småleende till damerna:
— Jo, den är god! Riktigt en af den .äkta sorten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
