Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hixi — tron på, att hennes egen kraft kan henne något båta.
Må vi alla vakta oss för denna falska lära — ja jnå vi
hellre vara den störste syndare än söka själfva arbeta oss
fram till det goda, förlitom oss icke på vår kraft, men på
Herrens nåd. Jag hoppas, att synnerligen denna dyra
församling skall genom Herrens barmhärtighet bevaras för
denna tidens slappa moral, vår kära allmoge är sund och
rätt-tänkande.
Puh, nej detta var icke att stå ut med. Kyrkoherden
vinkade med handen och afbröt hastigt i vanlig ton:
— Var god därnere och gör lite rum, här är så
gruf-ligt kvaft
Det var nu icke tillfälle att återupptaga den förra tråden.
Han tilläde brådskande:
— Tackar, tackar! Tiden skyndar, varen goda
kommen hit och skrifven under, ni veta nu alla, hvilken
behjär-tansvärd sak det gäller.
Det blef en tveksam rörelse bland bönderna. Litet längre
bort i rummet började man hviska, och somliga puffade
fram dem, som stodo främst.
— Asch — vill’ I la’ väre, hördes en röst, och ett rödt
ungdomligt ansikte såg förläget upp men gömdes strax
därpå bakom ryggen på en framförstående. Ett sakta
fnissande började bland de yngre vid dörren, högljudda
hviskningar:
— Fram med dej, Lars!
— Fram sjöl du — vill’u la’ väre — så träng då inte
så —
— Hysch!
Det var pastor Algotson, hvilken blek af ilska betraktat
hr Asp, som nu väste till.
Han vände sig till en af de främst stående och hviskade
i hård, förargad ton:
— Seså, krångla inte nu bara! Hans Månsson — gå
nu fram, tänk på sonen, min käre Hans, tilläde han lägre,
det gäller för honom till våren. — Hans ska’ inte bråka nu.
Hans Månsson klådde sig bakom örat, men vid det
sista ordet lagade han sig betänksamt till, gick upp och
satte sig på en stol bredvid kyrkoherden, tog långsamt
och säfligt pennan och skulle till att rita dit sitt namn.
Då hördes ett par harklingar. Det var Ola på
Dös-hult, som redde sig till att tala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
