Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yttersta skäret, där fyren lyste och flämtade i draget. Och
så gjorde han besättningen sällskap — utan nytta, sade
öborna. Och det var ju ett dumt streck.
Hon grät icke på flere veckor, och så samlade det sig
i stället och vardt så starkt, att det klippte af lifstråden, då
lille-Jens, som han hetat långt innan han blef född
såg dagen. Men han följde med, hän också, på åttonde
dygnet.
Och hvad var alltsammans annat än därför, att de
trotsat och flyttat in i röda stugan ?
Ty det är förbannelse med henne — hon är gjord
af vrakbräder.
Han, som gjorde henne, reste till Amerika, då hon
vardt färdig, och kom icke mer igen. Det var en storsupare
förrästen, bara skröt och slogs. Men pängar hade han.
Gud vet, hur han fått tag i dem.
Det fins väl två, som skulle veta det, men det är knappt
med hvad de veta i något afseende nu.
Det är annars hans gamla föräldrar.
Bråtön ligger längre utåt vid skärgårdens början. Det
är en stor ö med mycket klippor och långa, magra moar.
Där bo nu lotsar och sjökaptener, som tagit farväl af sjön,
hummerfiskare och utterjägare.
Men bakom |e!n udde alldeles ute vid hafvet, skymd af
en fjällkrans för inre delar af ön, står en gammal koja, och
där bo de, Hans och Bengta — ett gammalt par. Numera
få de vara i fred, ty det anses ej stå »riktigt» till med dem.
Hans syns aldrig till ute. Förr slog Bengta honom, sades det,
men så blef han alldeles tyst och föll ihop som en idiot,
och då brydde hon sig icke mer om honom.
Men henne kan man få se dyka upp här och där.
Än någon mörk kväll, när det samlar sig till storm, och man
sitter inne vid spiselelden i stugan, hörs plötsligt klapprande
träskor mot stenhällen därute. Klinkan lyfts af, och en
storväxt, groflemmad kvinna med svarta stripor nedhängande
under hufvudhucklet, dunkla, dimmiga ögon och händerna
stuckna under förklädet — stiger på. Hon säger ingenting,
stirrar blott meningslöst och slår så igen dörren efter sig,
hvarpå det klapprande ljudet bortdör i fjärran.
Eller också när det är fullmåne, då smyger hon
omkring på de vilda bergknallarna, rycker af och på
hufvudhucklet, skrattar och pratar långa ramsor för sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
