Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig själf. Men så log hon litet. — Ah, se så, Selma Kneipe,
det kan bli bättre, mor, här ä’ åtminstone för det närmaste-
Hon tänkte på allt, hvad hon skulle köpa, beräknade if~
rig som ett barn, allting tog sig så väl och ljust ut.
— Så snällt af Eva — åhja, det förstås i grunden, hvad
gjorde det henne! — se så, nej, Selma Kneipe, inte så där
i kväll, det var vackert af henne, hon är ändå god.
Hon började att vandra fram och åter, fram och åter på
skrå öfver rummet och vände med en tvär sats. Plötsligt slog
hon ihop händerna, stannade vid fönstret och stirrade
ut-Det kom ett leende på läpparna, halft sorgset, halft försynt,
som om hon både någon ursäkta, att hon komme fram med
sådant, och ändå bevekande.
— Ack, den som bara kunde få det ljust, bara lite,
aldrig så lite — o, det är så tungt det här att aldrig få
släppa kampen, att få ta’ den upp hvarenda dag år ut och år
in. Ack bara lite, om vår Herre ändå, jag skulle vara nöjd
med så lite, bara —
Det var en inträngande vädjan till vår Herre, alldeles
som hade han stått där personligen någonstädes. Bara
lite, lite ljus! Hon böjde hufvudet på sned och fortfor att
stirra ut med det bevekande leendet på läpparna.
Kaffepannan puttrade, och sedan hon värmt sin lekamen
med några koppar svart kaffe, grädde hade hon sällan råd
till, genomströmmades hon af välbehag, lade af sig själen,
satte sig stilla vid bordet och slog upp Tegnér.
Det var hennes högsta njutning att läsa Fritiofs saga
eller något annat högstämdt kväde högt för sig. Hon glömde
lätt både fattigdom och besvärligheter, rök och svältr
prosa och förödmjukelser, när de fylliga, bildrika rimmen
ljödo genom det lilla svarta rummet lika främmande, konstiga
toner, hvilka föga hörde samman med det trånga prånget,
nöden och kargheten därute.
Hon ställde boken långt framför sig för att kunna ser
knäppte hop händerna och deklamerade med patos. I afton
var det Tegnérs Epilog, och de stora, prunkande tankarna,
om att träda ut till gladan kamp i ljusets tjänst fyllde som
alltid hennes ögon med tårar, stämde hennes hjärta högt,
lyfte henne öfver det lilla förkrympta lif, som blifvit hennes.
Allt skulle ses i stort — ja, ja visst, det var det. Hvad
hon föraktade de där små ynkligheterna, som dagligen
kom-mo i hennes väg, ja, var det ej smått för alltsammans?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
