Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ned öfver täppan och husgafveln. Arbetet var som en lek för
henne. De kraftiga armarna dängde rottingen och dammet
lade sig som fint puder i det släta, glänsande håret under
duken, hon bundit om hufvudet.
Plötsligen höll hon upp och såg bort åt sjön, som
friskade i. Solen började skymmas af fjällkammen, slagen
från väfstolarna hördes gatan framåt, ett ihärdigt klappande
ljöd ut i luften.
Hon tvekade litet, så gick hon hastigt in
trädgårds-vägen genom den stora tarfliga salen med fönster, som vette
rakt åt fjällväggen, till det ljusare rummet innanför, belagdt
med trasmattor, damfritt och rent med den stora, breda
dubbelsängen på kortväggen.
Och med ens satte hon sig ned, lade ansiktet mot
sängkanten och snyftade.
Hon blef sittande en lång stund. Så reste hon sig,
gick till tvättfatet och plånade så godt sig göra lät ut spåren
efter tårarna. Därpå tog hon ett bref fram ur barmen. Men
hon kunde icke läsa — gråten ville bara fram. Så satt hon och
stirrade på helarket, som bar några glesa rader, skrifna
med stor, kraftig stil och många slängar.
En skugga for öfver fönstret och det knackade på rutan.
Anna for förskräckt upp och gömde brefvet. Hon såg sin
svärmors kraftiga hufvud smånickande och for hastigt med
handen öfver ögonen.
1 trädgården mötte hon gumman, som tittade skarpt
på henne.
— God dag, Anna — du har stök, tror jag.
Det var en stark, rå stämma, tonen genomträngande.
— God dag svärmor, sitt ned, hur står det till med
svärmor ?
Gamla fru Bovik slog sig ned i den stora stoppade
gungstolen i hörnet af salen. Det var fuktigt och skumt
här ute och luktade unket. Rundt kring väggarna stodo
stolrader, för öfrigt intet. Gummans plats var alltid bestämd där,
det var hennes stora, icke alltid så rentvagna händer, hvilka
i årens längd gjort det eldröda öfverdraget skinande och
flottigt.
När hon talade, satte hon de utspärrade fingrarna kraftigt
på knäet och nickade barskt med hufvudet, medan ögonen
lyste af godt förstånd. Hon talade alltid afgörande och visste
på pricken, hvad hon ville.
Anna satt med händerna i knäet. Hon undvek att se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
