Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gingo ut och in i sjöbodarna och ställde. Vadarna vajade
sakta i ändarna, och främmande skutor lågo för ankar i
fjorden för att vänta på årets sista sillast. Folk borde
egentligen vara bekymradt, ty fisket hade slagit dåligt ut, och nu
var det slut och ändå en lång vår framför, eftervintem,
hvil-ken var värre än en riktig vinter, ty den förde ingen sill med
sig. Men det var ju icke möjligi: att vara bekymrad, när
solen sken så grannt, och det nu var vår, låt mans vintern
komma, nu ä r det vår.
Anna Bovik hade stark förnimmelse däraf. Hon kände
våren genomtränga sig, och det gjorde henne beklämd. Hon
visste icke hvarför.
Hon hade storstök i dag, bar själf ut möblerna och
hängde trasmattor öfver streck i den vanvårdade hagen,
där syrenkvistarna spritade åt alla håll och hårdnad jord
jämnade ut gångar och potatisland till ett. Hon var så stor
och stark, solen sken på det mörklagda ansiktet med de stora
starkt utformade dragen och det tunga, bruna håret. Bysten
sköt fram kraftig och hög, när hon sträckte upp armarna
för att rätta på mattorna. Ögonen voro mörka och allvarliga.
Då hon hörde ångbåten blåsa, gick hon öfver gatan
ut på den smala brobrädan och skuggade med handen för
ögonen för att se bort åt ångbåtsbryggan.
Ner från backen kom man halfspringande, trängdes
genom magasinshvalfvet ut på bron, och vid strandstugorna
stod folk öfver allt på småbryggorna och tittade.
Anna Bovik kom i håg, att det var amerikafararne som
skulle ge sig af i dag. Hon fortfor att stirra dit bort, tills
ångbåten blåste kort och otåligt tuh, tuh, tuh, och från
bryggan ljöd ett jämnt hurra, blandadt med korta skratt.
Uppifrån fjället kom ett svagt skott, som misslyckats.
Ångbåten beskref sin vanliga rundel i fjorden och drog
den djupblå fåran, efter sig. Man kunde se honom länge
— slutligen försvann han bakom Mistskär södervart.
Långsamt troppade folk af från storbryggan, gick
långsamt genom magasinshvalfvet, delade sig inåt stranden eller
uppför backen. Middagssolen glittrade på fjorden, och längst
bort i söder steg en lätt rök mot himlen.
Hon gick tillbaka, långsamt hon ock. Det gjorde henne
så beklämd att se båtarna på våren komma och gå, komma
och gå. Folk reste och kom, reste dock hälst, och där blef
man kvar, hade alltid blifvit kvar.
Piskandet fortsattes och gaf eko i fjället, som hängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
