- Project Runeberg -  Västerut. Skisser och noveller /
137

(1907) [MARC] Author: Hilma Angered-Strandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

man sin hem en gång, så har’en ändå växt ifrån hvarandra,
jag kan så godt säga.

Så fort gumman Bovik kom på tu man hand med
svärdottern, pratade hon alltid ut, hvad hon suttit och funderat
på under ensamma timmar i sitt lilla hus uppe i backen.
Och Anna lät henne hållas. De förstodo hvarandra icke,
men Anna var van att tiga, då äldre folk talade. Och
hon hade alltid tegat med det hon tänkte.

Men i dag satt hon och såg trotsigt framför sig, och
det var med darrande röst hon svarade:

— Ja, vet svärmor, en kunde lika godt vara ogift,
jag vet då inte hvad man ska’ med man att göra, när en
bara växer från hvarandra.

Då blef den gamla ond på allvar. Hon fnös och slog
sig på knäet.

— Min kära Anna, jag får anhålla att inga
ogudak-tigheter kommer på fråga, det ä’ stor synd å höre så’na
ord, kvinnfolken ä’ till för mannens skull, det säger Gud, som
äktenskapet stiftat hafver, det ä’ inte för sitt nöje inte,
äktenskapet ä’ inte för kvinnfolket inte, ja, ja, så’nt borde
hon veta, min kära Anna.

Anna reste sig.

— Vi ska’ inte komma dit nu igen, svärmor, jag ska’
inte tigga Johan att komma hem, var lugn för det. — Får jag
inte sätta på lite kaffe nu? Lägg af sig kappan, svärmor.

Gumman teg men tog utaf sig.

— Ja, nu kan du ge mej en tår, jag ska’ hem se’n
till Malena, den slinkan, sade hon buttert.

Hon gick omkring och tittade på bolstervaren i hagen
och på den uppspända mattväfven, medan hatten skred och
skred i långsamt mak nedåt vänstra örat till. Fru Bovik
afskydde hattar.

— Jäkeln i det! puttrade den gamla, ho har’t så rart,
så jag blir inte klok på’na. Det skulle sjutton leds efter
en karl — jag säger’t, så son min det ä’.

* *

*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:38:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shavaster/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free