Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Benedictsson, Victoria - Benedictus, Olai - Benelius, Josef - Bengt - Bengt - Bengt - Bengt Algotsson, storman på 1200-talet, se Algotssönerna - Bengt Algotsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Benedictus Olai
209
Bengt Algotsson
får hon visshet om vern hon älskar.
Lyckan har hela tiden legat inom
räckhåll för henne, men hon har
ingenting förstått. Det är verklighet
hon innerst längtat efter, och den
väntar på henne i form av strävsamt
arbete vid mannens sida. I "Pengar"
hade hustruns uppror slutat med
skilsmässa; Marianne däremot lär sig
finna tillfredsställelse i äktenskapet.
Men motsättningen är endast skenbar;
i båda fallen är det den sunda,
livsdugliga känslan som triumferar.
Samtiden uppfattade emellertid "Fru
Marianne" som ett försvar för det
traditionella äktenskapet, och på radikalt
håll ansåg man, att B. gått över till
fiendelägret. Georg Brandes gav i ett
brev uttryck åt sitt missnöje, och hans
bror skrev en nedgörande recension.
Det var mer än hon kunde bära,
särskilt som förhållandet till Brandes
även i övrigt utvecklades i den
riktning hon fruktat, och hon umgicks
allt oftare med planer på att ta sitt
liv. Natten till den 22 juli 1883
skar hon halsen av sig. — Näst
Strindberg var B. åttiotalets främsta
prosaist. Under sin korta
författarbana medhann B. en även
kvantitativt imponerande produktion. I
samarbete med Lundegård skrev hon 1885
ett skådespel, "Final", uppfört först
efter hennes död. Större framgång
vann hon med en liten enaktare,
"I telefon" (1886). En andra samling
hembygdsskildringar, "Folkliv och
småberättelser", utkom 1887. Den
avgörande krisen i hennes liv gav stoff
till novellerna "Förbrytarblod" ocli
"Livsleda", B:s kanske yppersta verk.
Sin litterära kvarlåtenskap, bestående
av anteckningar och utkast,
testamenterade hon till Lundegård, som
fullbordade romanen "Modern" (1888) och
skådespelet "Den bergtagna" (1890).
Han sammanställde också "En
sjelfbio-grafi ur bref och anteckningar" (1890),
sedermera i utvidgad form publicerad
under titeln "Dagboksblad och brev
samlade till en levnadsteckning" (1—
2, 1928), ett bestående minnesmärke
över B:s ärliga självrannsakan och
psykologiska skarpblick.
Brevväxlingen med Brandes publicerades 1939
("Georg och Edv. Brandes,
Brevväxling med svenska ocli finska författare
och vetenskapsmän" I). — B. var en
lidelsefull, obalanserad människa, som
liade att kämpa en ojämn strid mot
ett psykiskt sjukdomsarv. Hon ägde
en spontan verklighetsglädje, men den
hotades ständigt av förlamande
grubbel och bitter självkritik. Därtill kom,
att hennes liv måste ha tett sig som
en nästan obruten serie svåra olyckor.
Men hon höll sig tappert uppe, och i
sin diktning förde hon aldrig annat
än viljestyrkans och den sunda käns-
14 Svenska män och kvinnor I
lans talan. Hennes mänskliga storhet
betingas av denna hennes förmåga att
höja sig över sitt öde. — B:s
"Samlade skrifter" utkommo i 7 bd,
1918—-20. — Litt.: I. af Schultén, "E. A., en
litterär studie" (1925); S. Linder, "E.
A. i hennes romaner" (1930); Tora
Sandström, "En psykoanalytisk
kvinnostudie" (1935). I. W.
Benedictus Ola’i, läkare, f. omkr.
1523 i Örebro, † 28 juli 1582 i Uppsala.
Son till Olof Nilsson eller Bengtsson.
— B. utgick ur ett fattigt hem men fick
snart genom sin begåvning och energi
mäktiga förbindelser; bl. a. var
Gustav Vasa intresserad av hans
utbildning. Han studerade i omkr. 18 år i
utlandet, främst i Wittenberg och
Leipzig. När han kom hem omkr. 1561
som Sveriges förste med. dr,
engagerades lian av Erik XIV och vann snart
dennes förtroende även i
angelägenheter, som inte rörde medicinen. Stor
betydelse för konungen synes han ha
haft särskilt under dennes
sjukdomsperioder. Efter hans fall kom B. —
även genom sina intima förbindelser
med Göran Persson — att räknas till
de intrigmakare, som olyckligt
påverkat konung Erik, men han
lyckades småningom rehabilitera sig inför
Johan III och uppträdde åter som
hovläkare från 1575. Han synes ha
varit en vidsynt och omsorgsfull
yrkesman. År 1578 utgav han en
läkar-bok (nytryckt 1938), vilken liksom
hans bevarade ordinationer för en hög
sinnessjuk patient — trol. Erik XIV
själv — vittnar om kunnighet och
erfaren klokhet. — Litt.: biografi av
O. T. Hult i Nord. medicin 1941
(bd 10). P. H. T.
Benelius, Josef Paul Erik,
katolsk präst, f. 17 dec. 1843 i
Wiefels-dorf, Oberpfalz, Bävern, † 15 sept.
1928 i Stockholm. Föräldrar:
folkskolläraren Joh. Bapt. Benl och Anna
Sehuierer.— B., som prästvigdes 1876,
kom till Sverige ss. pastor vid
katolska förs. i Stockholm 1879 och blev sv.
medborgare 1883. Han utgav flera
bön- och andaktsböcker på svenska,
"Katolsk katekes för det apostoliska
vikariatet i Sverige jämte kort
religionshistoria" (1893) samt blev den
förste som från Vulgata verkställde
en sv. övers, av Nya testamentet
(1895). Han fogade även till denna
förklarande anmärkningar i
ortodoxt-katolsk anda. — Ogift. R. A.
Bengt, biskop i Skara från senare
hälften av 1100-talet, enligt
Västgötalagens biskopslängd den tolfte
skarabiskopen. Samma källa skildrar
honom berömmande som driftig och
företagsam och med förståelse för
böndernas behov. Han byggde vägar
och broar och uppförde eller
utsmyckade flera kyrkor. Skara domkyrka
försåg lian med målningar, dyrbara
böcker och reliker. Han torde ha fattat
sin ställning mer som bondehövding
än som repr. för den katolska
hierarkin och kulturen, som ännu ej satt
sin prägel på det sv. samhället. T. D.
Bengt, kallad "den andre", biskop i
Skara, † 1228. — B. deltog med iver
i det politiska livet, som vid hans
framträdande präglades av rivaliteten
mellan tronpretendenterna Johan
Sverkersson och Erik Eriksson. Den
sistnämnde, som var systerson till
Valdemar II i Danmark, lyckades
genom honom vinna påvens
sympatier, vilket var av vikt med
hänsyn till de sv. andligas
ställningstagande i tronstriderna. För att
omstämma påven till Johan
Sverkerssons fördel reste B. 1220—21 till Rom.
Han synes ha lyckats fullständigt i
detta uppsåt. Därjämte hemförde han
påvebrev, som bl. a. avsågo en
förbättrad organisation av den sv.
kyrkan. Då Erik Eriksson efter Johans
död 1222 uppsteg på tronen, uppnådde
B. ställningen som kansler och ledare
av förmyndarregeringen för den nye
konungen. T. D.
Bengt, biskop, † 4 jan. 1237.
Föräldrar: Magnus Minnesköld och
Ingrid Ylva. — B. tillhörde
Folkungaätten (se denna) och blev biskop i
Linköping efter sin bror Karl 1220. Han
synes ha ägnat hela sitt intresse åt
sitt stifts konsolidering. Den
katolska kyrkan i Sverige hade ju ännu
icke fått någon fastare organisation.
Under B:s styrelse började tionden
utgå efter säkrare principer än
tidigare, och biskopen fick påvens
tillåtelse att tillförordna kaniker vid
domkyrkan. Sådana hade förut saknats.
B. gjorde också donationer till flera
kyrkor inom stiftet och påbörjade
byggandet av den nya domkyrkan i
Linköping. Under hans tid kommo
franciskanerna in i stiftet. H. N.
Bengt Algotsson, storman på
1200-talet, se Algotssönerna.
Bengt Algotsson, storman, † 1360
på Rönneholms slott i Skåne. B.
tillhörde en släkt, som härstammade både
från sverkerska ätten och från konung
Valdemar Seir i Danmark. — B.
framträdde på 1350-talet som Magnus
Erikssons förnämste medhjälpare,
först som dennes väpnare i ett fälttåg
till Ryssland 1350. Av det obetydliga
källmaterialet kan man inhämta, att
han 1351 var riddare, 1352 rådsherre
och omkr. 1353—55 hertig av Finland
och Halland samt ståthållare i Skåne.
I denna ställning blev lian det allmänt
hatade redskapet i konungens kamp
mot de andliga och världsliga
stormännen. Otvivelaktigt använde han
därvid bryska metoder. Bl. a. synes
han ha lagt under sig den lundensiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
